Aftonbladet – 27 september 1853, sida 1

Ae a me me nande RE nd kas med nya stilar. mn ra NET STOCKHOLB, ten 27 Scptomber. I närvarande tid, då utsigterna för vidare framsteg på den medborgerliga och politiska frihetens bans blifvit så förmörkade, är det en vigtig skyldighet för den Hberala och sjelfständiga pressen att sf alla Erafter mots de försök som göras at Eztadkomma inskränkningar i den lilla fribet som man här efter 1809 års statshvälfning med stora ansträngningar lyckats erhålla, och vi hafva derföre äfven nyligen bekämpat de anläggnibgar emot vår näringseller rättare segdt arbetsfribet som : blifvit satta i gång genom en del bandtverksmästare. Bland de särskilda slagen af frihet är den som försäkrar alla om lika rätt att uten älass-skilnsder och privilegier få envända sin arbetsförmöga efter eget godtfinnande till lof-. liga sysselsättningar, för att dermed förvärfva uppehälle, en af.de vigtigaste, och utan denna frihet kan den större delen af folket, som-tefver af. sina händers arbete, icke erbålla något intresse för en frisinnad samhöällsutveckling. Då ett folk förlorar eller afsöger sig en nyvunnen frihet till arbete, gör det ett steg tillbaka af den mest betänkliga beskaffenhet, och man har dervid att frukta, att ett sådant steg medför flera andra i samma riktning. I Preuesen voro också inskränkningar i nöringsfriheten år 1849 förelöpare till alla de andra zedermera vidtagna reaktionära stegen, och till hvad punkt de der i landet bragt folkets frioch rättigheter är bekant. : Vi hade hoppats att ett noggrannare öfvervägande af de vådor som petitionärerne emot näringsfriheten utsådde skulle bringa dem att afstå från sitt företag, aldrabelst som det mötts af ett så kraftigt och så vackert motgiånd inom en stor del af de icke skråartade a:betarne, som i främsta rummet botas af de åsyftade inskrönkningarne; men handtverksklassens i hufvudstaden rikedagsmannaveal, hvarvid den stora petitionens nitiska befrämjare emottogno en så otvetydig uppmuntran, har häntydt på ett motsatt förbållande, och vi hafva all an!edning att frukta, det b-mödanderna för det skadliga företaget icke bila, ehuru de likasom under första beredelsetiden fortgå undandolda för all offentlighet. Den stora skröpetitionen bör således än vidare bekämpas. Snart nog torde den-förvöntade motp:titionen från arbeterne, sannolikt fördröjd af farsoten och de hinder densamma uppställt för arbetarnes öfverläggningar, framträda; men utan vidare afbidan derpå snee vi oss nu böra åter upptaga det vigtiga ämnet. Från början hafva vi antydt, att den stora petitionen hade ett tväfaldigt syftemål: det ena att beröfva landet all rätt till idkande af handtverk, och det andra ait inom städerna göra handtverksarbetena till en privilegierad rörelse i de burskapsegande mästarnes ego. Den förra delen af petitionen hafva vi längesedan behandlat och vi komma nu till den sednare. Afven den har två hufvudsyftemål: det ena att beröfva, så vidt ske kan, alla som ej äro burkapsegande handtverksmästare rättighet att idka något handtverksarbete och att således förstöra arbetarnes nuvarande sjelftörsörjningsrätt genom handtverksarbete, och den andra att lägga pröfningsrätten vid vinnandet af mösterskap i de förutvarande mästarnes händer. Öfriga detaljer äro endast biomständigheter, utan något hufvudsakligt inflytande på den stora frågan om arbetets frihet, ehuru de flesta af dem i mer och mindre mån åsyfta att införa ytterligare inskränkningar i denna frihet. Hvad petitionärerne synas minst kunna fördraga är den rättighet som 1846 ärs fabrikeoch handtverksordning, i 125, tillerkänt bvarje svensk till myndig ålder kommen man med god frejd, att utan mästersksps eller burskaps förvärfvande, få, såsom försörjningsmedel, med egna händer till afsalu åstadkomma handtverksarbeten eller andra tillverkningar, hvarvid ban äfven får begagna biträde af hustru och hemmavarände barn. I stället för denna högst naturliga frihet yrka skråpetitionärerne att berörde försörjningerätt endast skall tillkomma den, ssom antingen erhållit afsked från innehafd allmän tjenst e!. ler ock är mindre arberisförn. De vilja således med ett penndrag beröfva hela det stora antalet af friska och arbetsföra arbetare, som nu lefva af berörde försörjningsrätt, medlen för sin tillvaro, och de betänka icke att en så obillig begäran, om den vunne framgång, skulle både i städerna och på landet väcka usentals menniskors mäst rättmätiga harm emot dem som frånryckte dem rättigheten att lefva af sitt arbete, : Och genom ett sådant emot naturlig rätt och kristligt samhällslif stridande väld hoppas petitionärerne att kunna lyfta handiverksmästarne. De skola medelst sina legda arbetare skörda vinst derigenom att tusenta!s andra menniskors rätt att arbeta med gna händer, förtrampas. Man mäste i ganning beklaga att en så grof egennytta fördunklat förståndet hos petitionärerne. Om de rönte framgång, skule deras-vinst i alla fall säkerligen blifva um vens-tydet rättsvidriga väldet har sällan gifvit någoa del af ärbesklasten synnerlig framsåg. Följden skulle blifva att de nya strå smistarne, som ville lefva på Bina stora privilegier, komme att lkasom andra privilegierade personer med mindre nit och skicklighet sköta sitt arbete; Könkurrengens och frihetens nödvändiga eggelse skulle aftega sami i semmänhäng dermed både handtverk och handtverkemästare komma att i all hänsett den gå ftilldaka i stället för framöt. a Petitionärerne anse rättigheten att föda sig med -handtverksarbete vara ett privilegium som tillkommer mästarne; men örimligheten af en sådan åsigt i våra dagar ante vi till och med öfverflödist att ådagalägga. Atven äro peti;ionärerne mycket bekymrade derför, att sjelförsörjningsrätten kan missbrukde; så att händtzerksarbetere; i bopp att deraf kunna förvärfra itfsuppehälle, för tidigt ingå äktenskap och sedermera råka i fauigdom samt blifva en härda för samhällot