Aftonbladet – 23 september 1853, sida 2

fram gin näsduk ur sin öfverrock, som han nu kastat öfver min fars iin7stol. Icke ett enda ord svarades på detta rörande tilltal med dess rörande siutledning. Min mor hängde ned sitt vackra hufvud och tycktes blygas. Min onkel retirerade i all stillhet i hörnet och drog reservbordet efter sig, liksom för att upprätta en fullständig befåstning. Mi Squills fattade pennan som Roland hade kestat ifrån sig och började ursinnigt formera den — d. v. 8. skära sönder den i små smulor — dermed bildligt antydande huru han skulle önska göra med onkel Jack, orm han en gång fick honom tryggt och säkert under sina operationer. Jag lutade mig öfver stamträdet och min far torkade sina glasögon. Tystnaden skulle ha varit nedslående för bvilken annan som helet; men ingenting nedslog onkel Jack. Onkel Jack vände sig till elden och värmde först sin ena fot, derpå den andra. Sedan denna ceremoni blifvit i all maklighet utförå vände han sig åter till sällskapet — och återtog funderande och liksom beavarade han några inbillade inkast: Ja, ni har rätt — och det visade sig vara en förbannadt olycklig spekulation. Men jag öfverröstades af den skälmen Peck. Jag sade till honom — ja det sade jag — Kapitalist! fy — det fianes intet populärt intresse i det namnet — det kommer icke att slå an på den stora allmänheten. Kapitalisternag klass är mycket inskränkt; bättre är att öppet vända oss till folket. Ja, sade jag, Aatla honom anti-kapitalisten. Vid Jupiter, sir, det skulle ha gått som en dans! Men jag öfverröstades. Anti-kapitalisten! — 0, hvilken id! Det är att vända sig till hela den läsande allmänheten, sir! Hvar och en hatar kapitalisten — hvar och en vill ha sin grannes pengar. — Sir, vi skulle ha spridt o3s som en löpeld i , manufakturstäderna. Men hvad kunde jag väl uträtta ?