nkel rodnande. Öch jeg bar mycket tänt: ä saken, och jag tviflar icke på att du hö ätt. Derföre tog jag det garcla pergamentie: ned mig, och du skall få se mig iyla lucsan aldeleg så som du vill hafva åct. Och sedan skall du komma och bo hos mig, och ri kunna aldrig tvista mer.w Vid det han så sade, såg sig onkel Roland an icke utan svårighet funnit hvad hen sökte, y penna och bläckhorn hade äfven blifvit besrafna under stamträdets öfversvämning — stod han i begrepp att med namnet Williar Caxton, boktryckare i Westminstera ifylla der: acuna eller lucka, som gifvit anledning till en så minnesvärd tvist, då min far, sedan ban ångsamt återhemtat andedrägten och fått rätt slart för sig sin brors afsigt, mellankom. Det skulle ba gjort ert hjerta godt att skåda dem — att bevittna denna menniskonatursns obeständ.ghet och höra huru fullstäsd:;t dektale förändrat mening i frågan — min far kämpande för sir William de Caxton, hjelten vid Bosworth; min onkel för den odödliga bottryckaren. Och de lifvades under denna d:batt; deras ögon gnistrade, deras röster höjdes — Rolands stämma djup och dundrande, Austins skarp och genomträngande. Mr Squilla täppte till sina öron. Sålunda kom det til den punkt då min onkel tvärt gjorde slut på all argumentation genom sitt — Jag svär att det skall så ske; och min far, föreökande sin rista utväg att göra intryck, sög bedjande in i Rolands ögon, och sade, med en ton så mild som sjelfva barmhertigheten, Nej bro: der, det får icke zke.nv Det torra pergaxentet frasade, knarrade och darrade emellertid j hvarje por af sitt gula skinn. Menx, sade jag, inträdande just i lagom tid, likt de Horatianska gudomligheterna, j2g kan icke inse att någondere af er, mina her rar, har någon rättighet att sålunda disponer öfver mina förfäder. Det är klart att en ma! icke har någon besittning i framtiden. Fram tiden må ega honom; men han blir icke e bit bättre för sina barnbarns barns skull !