Aftonbladet – 21 september 1853, sida 2

— Af en för redaktionen känd person hafva vi till införande emottagit följande: Ett litet bevis, huru räntegifvare blifva prejade i hårda och svåra år. Insändaren hade är 1812 indelt lön vid ett regemente. Som den var uti flere från hvarandra aflägsna socknar, uppbar jag icke sjelf den, utsn regementsskrifvaren som uppbar de flesta officerarnes löner, uppbar den alla är. Det torde vara för alla bekant, att är 1812 var för flere landsorter det aldra sväraste och härda är, dä skörden blef nästan totalt förstörd på alla ställen. Det är icke heller obekant, att sädana är blifva priserne i markegängstaxan högt uppdrifna. Min indelta lön var dä efter markegångstaxan 208 rår bko och skillingar som jag ej minnes. Men dä regementsskrifvaren, som uppburit den, lemnade mig penningar derföre, så bekom jag 400 rår bko, stället för 208 rdr som lön var efter markegånger. Derutaf kan hvar och en finna, huru den fattige räntegifvaren blir prejad, särdeles uti svära och härda är, då han borde få lindring i sina tryckande bördor. Att prejeriet icke kan gå så längt alla är, säger sig sjelft, men att det i mindre grad alla är existerar, är bevisligt. Jag är öfvertygald, att om vär nädige Konung skulle få kännedom om ett sädant förhällande, så skulle han ovilkorligen anbefalla vederbörande att verkställa, hvad på Konungens nådiga proposition rikets ständer vid sista riksdag beslutade. De nuvsrande räntetagares rätt blir derigeaom ieke förnärmad, utan de blifvande räntetagare skulle derigenom blifva hindrade att förnya och fortsätta de gamla prejerierna emot ränte-ioeh tiondegifvare, hvars tryckande bördor göra dem förtjente, att ätminstone få nägon utsigt till lättnad.