Aftonbladet – 21 september 1853, sida 1

intressen — med sina obetydligare medmenniskors angelägenheter, att man insåg det den unga markisen uti sig bar fröet att blifva en högst betydande man. Den stackars sir Sedley, för hvilken alla dessa saker voro Jika fremmande som Talmuds teologi, gaf slutligen vika sedan han gjort några fåfänga ansträngningar att leda samtalet in i en behagligare r:gtning, och med est medlidsamt leende på sitt vackra ansigte, tog han sin tillflykt till san fåtölj och föll i betraktelser öfver sin snusdoga. Till vår stora hugnad tillkännegaf betjenten slutligen att lord Castletons vagn var framme; och efter ett nytt tal af öfverväldigande artighet till mig och en kall handskakning med sir Sedley, gick lord Castleton sin väg. Frukostrummet vette åt gatan, och jag vände mig mekaniskt till fönstret då sir Sedley följde sin gäst ut ur rummet. En med fyra hästar bespind resvagn höll utanför porten; och en betjent med ett något utländskt utseende stod och väntade med sin buzebondes kappa. Dä lord Castleton utträdde på gatan och insvepte sig i sin dyrbara med sobel fordrade kappa, märkte jag, mer än jag hade gjort inne i rummet, den enerverade svagheten hos hans bräckliga kropp, och hans mer än bleka glädjetomma ansigte; och derpå kände jag medlidande i stället för afund för egaren till all denna prakt och storhet — jag kände att jag icke skulle ha velat utbyta min starka helsa och mitt goda lynne, och min förmåga att finna glädje i de obetydligsste och för hvar man lättast ätkomliga ting, mot den rikedom och storhet gom denna stackars yngling måhända så mycket mer förtjenade för det han så föga använde dem i nöjets tjenst Nävälv, sade sir Sedley, soch hvad tänkei ni om honom?a Han är just en sådan man som Trevanior skulle tycka omn, sade jag undvikande. Det är sannt, svarade sir Sedley med all. vaream ton och betraktade mig något allvar. ligt. Har ni hört? — men nej, ni kan änn icke hafva hört.p