Aftonbladet – 20 september 1853, sida 1

in jag tillkallades och fann -cerebralbinnorns karpt angripne, sannolikt just der hans förrärfsoch idealitetsorgåner voro belägna. Nej, nr Caxton, ni skall stadna hemma och taga ett stillande medel som jag skall skicka er. Men jag,, fullföljde Squills, i det han tände in cigarr och blossade tvenne gånger mycket peslutsamt — men jag vill fara till staden och ordna edra affärer, och tsoea med mig iekge ULuge gsuucllan, hvars matsmölunge organer just äro.i sådant tillstånd att han med rygghet kan gripa sig an med dessa förfärigt störande elementer. Vid det han talade, satte mr Squills sin fot bets delsefullt på min. i: Men, återtog min far, mildt, ehuru jag mycket tackar er, för ert vänliga anbud, inser jag dock icke nödvändigheten af att anlaga det. Jag är icke så klen filosof som ni synes föreställa er; och det slag som träffat mig har icke tili den grad bragt min fysiska organisation i oordning att det gjort mig oförmögen att ordna mina affärer., Hm! knotade Squills, reste sig upp och fattade min fars puls; mnittiosex — nittiogex slag så visst gom ett! Och tungan, sir!: Lappri! inföll min far, ni har aldrig sett min tunga! Behöts icke heller, jag ser på ögonlocken hurudan den är — spetsen skarlskansröd, sidorna ekrofl ga som en muskoftraspla Lappril, sade återigen min far, denna gång otåligt. Nåväl, sade Squiile högtidligt, det är mir pligt att säga, (bär inträdde min mor för att tillsäga det aftoarnältiden var redo), och jag säger det till er, mr Caxton, och er, mr Pisistratus Caxton, såsom de mest intresserade parterna, att om ni, sir, beger er till London i denna angelägenhet, så vill jag icke ansvara för följderna.n ;Ö Awtin, Austin! utropade min mor, i det hon skyndade fram och slog sina armar om min fars hals, medan jag, något mindre oroad af Squilis allvarsamma ton och uppsyn, ifrigt! sökte ådagalägga huru öfverflödig mr