Aftonbladet – 19 september 1853, sida 1

nål, Men sitt ned, jag ber, och förklars nuru det hänger tillsammans., Det kan jag icke. Jag förstår ingenting annat än att ban, min bror, — min! — har invecklat Austin uti — (ett nytt utbrott af tårar). Jag tröstade, bannade, log, predikade och oesvor i ett andedrag; och derpå drog jag sakta min mor med mig ini min fars studerABU LUC, Vid bordet satt mr Squills med pennan i hand och ett glas af sin favoritpunsch bredvid sig. Min far stod vid spiseln, något lijet bekare än vanligt; men med ett beslutsamt uttryck på sitt änsigte, som var alldeles aytt för hans makliga tankfulla mildhet! Han applyftade sina ögon då dörren öppnades, och derpå, läggande fingret på läpparae i detsamma hans blickar rigtades åt min mor, sade han gladt: Ingen stor skada skedd. Tro nenne ickel Qvinnor öfverdrifva alltid och taga sina egna hjernspöken för verkligheter. Det är deras lifliga inbillningskrafts fel, såsom Wierus klarligen visat i sin redogörelse för de eldsmärken, födelsefläckar o. s. v. som de meddela sina små barn innan de ens äro födda. Min snälla gossex, tillade min far då jag härvid kysste honom och log emot bonom, jag tackar dig för dettaleende! Gud välsigne dig!s Han tryckte min hand, och vände sig något litet åt sidan. . Det är en stor tröst, återtog min far, efter en kort paus, att då ex olycka inträffar veta att den icke kan bjelpar. Squills har just nyss upptäckt at! jag ick; har någon organ för förutseende; sä att kraneologiskt taladt, om jag hade undgått en oförsigtighet, skulle jag helt säkert hafva rännt hufvudet emot en anpan.n En man, så lagd som ni, är skapad att blifva dragen vid näsan, sade mr Squills, tröstande. . Hör du det, min egen Kitty! och har du nu hjerta att längre klandra Jack — en stackars varelse, som till sin olycka blifvit begåfvad med en organ, som skulle kunna draga