Aftonbladet – 17 september 1853, sida 2

Det var i ett afseende lyckligt för mig at jag hade sett något litet af den verkliga verldea — hufvudstadsverlden, innan jag Korn vill denna skenverld — klosterverlden. Ty hvad som i den sednare kallades nöjen, och som torde hafva lockat mig om jag nyss hade utgått från skolan, hade nu för mig icke någon tjusning. Skarpt drickande och högt spel, en viss blandning af grofhet och öfverdåd, var på modet bland dagdrifvarne då jag var vid universitetet sub consule Planco — då Wordswo tr var master i Trinity college: det torde vara annorlunda nu. Men jag hade redan öfverlefvat sådana frestelser, och följaktligen drogs jag från de sysslolödes sällskapskrets och nägot litet till de sträfsämmes. : För att tala uppriktigt, hade jag dock icke längre det gamla nöjet af böcker. Om min bekantskap med stora verlden hade tillintetgjort frestelsen till barnsliga öfverdrifter, så bade den äfven förökat min naturliga böjelse för praktisk verksarahet. Ack, ack! trote ali den nytta jag dragit af Robert Hall, gäfs det dock tider då minnet var så stickande smärtsamt att jag icke hade något annat val än att riga ut från det ensliga ränimet, oroad afrefande fantomer, alltför vådKgt sköna, och hämria hjertats feber genom någon våldsdia kröppåanstränghing. Den eld sot tillhör den tidiga ungdomen, och söm den gör bäst uti att tigta på kunskap, bade hos rig för tidigt lockats till mindre rent heliga tiog: Ehåra jag vis: serligen arbetade, var det derföre likväl med deuna falla känsla af arbete, hvilken (efer hvad jag funnit under en längt sednare period af mitt If) den vårkligen segerrike läskarlen aldrig vet utaf. Lärdomen — desna marmorbild — värmes till lif ick? genom mejselarbetet, utan genom bildhaggareös inspiration. Den som arbetar mekaniskt finner endäst den stumnis stenen. Hos mia onkel uppenber:d sig sällan någonting sådant som en tidang. I Cimbridge hade deremot tidsingarna sia vederbörliga betydenhet, äfven bland läskarlarne, Man po