Aftonbladet – 17 september 1853, sida 1

denna ömma hjelperska, som genom sin tålnqligs kärlek hade derifrån förjagat hvarje skugga. Några dagar efter vår ankomst hade jag mottagit ett bref från Vivian. : Det hade blifvit returneradt från min fars hus, på hvilket jag hade lemnat honom adress. Det var kort men syntes glädtigt. Han sade att. han trodde sig slutligen ha hittat på rätta vägen och skulle följa den — att han :och verlden voro bättre vänner än tillförene — och att: enda sättet att fortfarande stå på god fot med verlden var att behandla den som en tam tiger, och hafva en jerngissel i den ena handen medan man; smeker odjuret med den andra. Han bifogade en bankonot som något öfversköt beloppet af hans skuld till mig, och bad mig gälda öfverskottet då han såsom millionär skulle återkräfva det, Han gaf mig ingen adress i sitt bref, men det bar Godalmings.. postatämpel. Jag fick det besynnerliga infallet att titta i ett gammalt topografiskt arbete öfver Surre, och i en såsom bihang meddelad vägvisare fann jag denna strof, Till venster om bokskogen, tre mil från Godalming upptäcker man en skymt af Francis Vivians präktiga herresätes. Att döma af arbetets tryckningsår, torde den ifrågavarande Francis Vivian ha varit farfader till min vän, hans namne, Det återstod icke längre något tvifvel beträffande denne förirrade song slögtförhållanden. De länga ferierna voro nu nöstan tilländalupna, och alla hans gäster stodo i begrepp att lemna den stackars kaptenen. Vi hade i sjelfva verket tagit hans gästfrihet starkt ianspråk. Det var öfverenskommet att jag skulle åtfölja min far och min mor till deras länge försummade penater, och derefter begifva mig till Cambridge. Vår afresa var sorglig — äfven mrs Primmins gret då hon skakade hand med Bolt. Men Bolt, en gammel soldat, var också verk ligen en fruntimmerskar). Bröderna skakade icke blott hand — de omfamnade hvarandra ömt, hvilket bröder vid denna ålder sällan