Aftonbladet – 17 september 1853, sida 1

lofvande ait hon icke skall störa mig, och sitter så stilla att hon jagar på flykten allt mitt tålamod. Än, och längt oftare, är det kaptenen, som vill att jag skall promenera. rida eller fiska i hans sällskap. Och vid S:t Hubert! (jagtens skyddspatron,) — der finnas sothönor på dessa magra slätter — och min onkel har gifvit mig den bössa med hvilken han sköt då han var vid min ålder — en enkelbössa med flintiåg — men ni skulle icke ha skrattat åt den om mni sett de märkvärdiga skott den gjorde i Rolands hand — hvaremot, då den var i min, jag alltid, kunde skjuta skulden på flintlåsget! Korteligen, tiden förgick hastigt; och om Roland och jag bade våra mörka stunder, så förjagade vi dem innan de kunde få rätt makt med oss — vi sköto dem i vingen då de visade sig. Dertill kom, att oaktadt sceneriet närmast kring min onkels slott vara kallt och öde, var dock trakten på några få mils afstånd uppfylld af intressanta föremål — af poeuskt storartade och älskliga landskaper; och vi lockade ibland min far tillfölligwvis från Cardan, och tillbragte heia dagar vid stranden af någon praktfull sjö. . Bland dessa utflykter, gjorde jag en för mig sjelf till det hus i hvilket min far bade känt denna bedröfliga första kärleks fröjd och smärta, denna kärlek hvars ärr jag påminde mig sjelf helt nyligen hafva skådat. Det stora och imposanta huset var tillslutet — Trevanions hade icke varit der på åratal — lustparken hade blifvit inskränkt till minsta möjliga omfång. Der spårades icke något bestämdt förfall eller ruin — hvilket Trevanion aldrig skulle hafva tillåtit; men der företedde gig öfverallt frånvarons ödslighet. Med tillhjelp af mitt kort och en half krona inträngde jag i huset. Jag såg denna minnesvärda boudoir — jag kunde gissa till sjelfva den fläck på hvilken min far hade stått och afhört den dom som hade förändrat rigtningen af hans lefnadslopp. Och då jag återkom hem, betraktade jag med ny ömhet min fars vänliga panna — och välsignade å nyo