Aftonbladet – 17 september 1853, sida 1

lantiskt detta utrop! — nej, jag ville tusen gånger heldre leta -mig fram genom mörkret egen hand.än tända min fackla vid detta Phlegethoniska Papoess lampa! Vidare plägade min far klokt och vänligt, men förundransvärdt långsamt, utstryka tre fjerdedelar af mina kära verser, och inflicka andra, som jag insåg voro förträffliga, utan att döck precist kunva söga hvarwi det Jäg Och så frågade jag hvarföre; och min far skakade förtviflad sitt hufvud och sade: Men du borde känna hvarförels Korteligen, lärdom var för honom lik poesi: han kunde lika litet bibringa er den som Pindar skulle kunnat lära er att sammanfatta ett ode. Man inandades vällukten, men man kunde lika litet hålla den fast och undersöka den, som man kan med sin öppna hand uppfånga rosens doft. Innan kort lemnade jag min far i fred med Cardan och den stora boken, hvilken sednare emedlertid framskred, men blott långsamt. Ty onkel Jack hade nu påyrkat att den skulle utgifvas i qvartformat med illustrationer; och graveringen af plåtarna till dessa illustrationer tog en ofantlig tid och skulle kösta en ofantlig summa — men denna kostnad var anti-förläggaresällskepets affär. Men huru skall jag kunna arbeta på egen hand? Knappt har jag kommit in i mitt rum, förr in der höres ett sakta slag på dörren. An ir det min mor, som välvilligt åtagit sig att göra gardiner till alla fönsterna, (ett lappriaöfverflöd som Bit hade förgätit eller förak.at,) och som behöfver veta huru draperieraa iro anordnade hos Trevånions: en förevänduing att få hafva mig i sitt grannskap och med egna ögon öfvertyga sig att jag icke sörjer; — så snart hon hör att jag stängt in mig på min kammare, är hon säker på att det är af sorg, Än är det Bolt, som håller på att göra bokhyllor åt min far, och gom vart ögonblick önskar rådfråga mig, isynnernet som jag gifvit honom en götbisk ritning som behagar honom ofantligt. Än är det Blanche, som jag i en olycklig stund företog mig att löra rita, och som kommer in på tå,