Aftonbladet – 17 september 1853, sida 1

vinge — jag hyser ingen fruktan! Hvad betyder väl en däraktig gammal mans sorg? — namnet, denna generationernas egendom, äl räddadt, himlen vare lof — namnet! Nu var gåtan löst, och jag förstod hvarföre denna stolta fader, midt under all hans naturliga sorg öfver en sons förlust, dock nu var tröstad. Ty han var sjelf mindre ed far än en sön — son till de Jängeiedan döde. Från hvarje graf der en stamfader sof. hade han hört en faders röst. Han kunde bära att sjelf vara barnlös, endast förfäderna icke vanbedrades. Roland var mer än en hal! romare — gonen var visserligen ett föremål för hans ömhet, men larerna utgjorde en del af hans religion. V Kar. Men jag borde vara i full fart med arbete pä förberedelserna till Cambridge. Böfvelr ock! — huru skall det gå till? Den del a den akademiska uppfostran hvari jag behötver mesta förberedeisen är grekisk komposition. Jag vänder mig till min far, som man väl kan förstå var temmeligen hemma häri. Men def är högst sällsynt att finna en stor lärd som är en god lärare. Min dyre far! om du fick följa ditt eget sätt så fenna aldrig en beundransvärdare undervisare för bjerta, hufvud, grundsatser eller smak — då du upptäckt att der finnes något sår att hela, någon bristfällighet att reparera, och du torkat dina glasögon, och du vacker: fått din band uti sin tillflyktsort mellan kråset och västen, Men att vända sig till dig enkeh ochsimpelt, enformigt, regelbundet — med bok och skriföfningar i hand — att e den bedröfliga tålmodighet hvarmed du skiljer dig från det stora bandet af Cardanisjelfva smekmånaden af dess egande — och att derefter iakttaga hufu dessa milda ögonbryn gradvis vidgas till bestörta diagonaler öfver någon falsk tonvigt eller barbarisk hopställning — tills du slutligen frampressar detta förfärliga Papoels som jag är viss på betyder mer på dina läppar än det gjorde då latinet var ett lefvarde språk; och det kommer så naturligt och ope