innan jag kunde öfvertyga mig att blott få dagar förflutit sedan Roland hörde omtalas sin sons död — denna son hvars öde så länge hade torterat honom; och likväl hade Roland aldrig synts så sorgfri! Var det naturligt — var det ansträngning? Flera dagar förflöto innan jag kunde besvara denna fråga, och jag kunde ändå icke göra det mig fulit till nöjes. Det var ansträpgning, eller snarare ett fast, systematiskt beslut. Stundom föll Rolands hufvud ned, hans ögonbryn drogo sig tillhopa, och hela mannen syntes sjunka tillsammans. Likväl .var detta endast för några ögonblick; han plägade hastigt spritta upp likt en -slumrånde stridshäst vid trumpetens skall och skaka af sig den gnagandetyngden. Men vare sig att det kom sig af styrkan i hans beslut eller ban hemtade stöd i några andra. betraktelser. pogaf, jag kunde icke undgå att märka att Rolends sorgsenhet var mindre djup och bit ter än den hade varit eller man naturligen kunde förmoda att den skulle vara, Han syns tes dag från dag alltmer öfverflytta sin tills gifvenhet från den döde till dem som om: gåfvo honom, synnerligen till Blanche och mig. Han ådagalade öppet att han betraktade mig råsom sin laglige efterträdare — såsom denisder:i framtiden skulle bära hans namn — han älskade att förtro mig alla sina små planer och rädfråga mig beträffande dem; Han plägade promenera med mig omkring sina egor — (om: hvilka mera framdeles) — från hvarje höjd vi bestego utpeka hvarest de stora länderier) som hans förfäder hade egt sträckte sig bort mot horisonten; han. utveck: lade med varsam hand det multnande stamträdet och uppehöll sig med förkärlek vid dem af hans förfäder som innehaft militärpo ster eller hade dött på slagfältet. Der fanns en korsfarare somm hade följt Richard till Ascalon; der fanns en riddare som hade kämpat vid Agineourt; der fanns en -kava!jer med sina rika vackra lockar, hvars porträtt ännu var i behåll, som hade fallit vid Worcester — utan tvifvel densamma som hade afkylt sin son i denna brunn som sonen förstått att )