Aftonbladet – 16 september 1853, sida 2

gjelfva dessa auktoriteter hade den afskydda boktryckaren att tacka!) för att få rätt pånågon anekdot om bans älskade döde! Hela grefskapet, på flera mils omkrets, bar verkligen vestigia af dessa gamla Caxtons; deras namnteckbing fanns på mången förfallen mur, Och fastän de alla voro obemärkta i jemförelse med denna stora arbetare i Westminsters helgedom, som min fear bade fästat sig vid, så syntes det dock tydligt af den vördnad och traditionella tillgifvepbet hvari jag fann att namnet ännu hölls i by och koja, att de dagar som de framlefvat innan de doldes af grafvens stoft icke hade kastat sitt skimmer på pågra vanärade sköldar. Detvarsngenämt att skäda den vördnad hvari mar höll denna hidalgo med trebundraåriga anor och den patriorkaliska vänlighet hvarmed han återgäldade den. Roland var en man som plögade göra besök i hyddorna, hvila sitt korkben på härden och hela timmar samspråka om hvad som låg egarne närmast om bjertat. Det är en egendomlig aristokratisk anda som är rådande bland åkerbrukande landtmän; de älska gamia namn och familjer; de identifiera sig med en familjs heder liksom tillhörde de dess stam. De fråga icke så mycket efter rikedom som stadåboer och medelklassen göra; de hysa medlidande, men ett vördnadsfulit medlidande, med välboren fattigdom. Och dertill kunde denna Roland — som plägade intaga sin middag på ett spisqvarter och taga tillbaks på en shilling, sant sky det ruinerande öfverflödet att taga sig en hyrkusk-kabriolet — hair kunde vara rent af slösaktig i sin frikostighet mot dem som omgåfvo honom. Han var helt och bållet en annan varelse så snart han kom på sin fädernegrund. Den fattigförnäme kaptenen på half sold,som ingen bemärktei Londons stora hvirfvel, njöt här öfverflöd med en värdighet som Chesterfield torde bafva afundats. Och om förmågan att behaga är det sanna kännemärket på belefvenhet, så önskar jag ni. kunde ha sett de ansigten som logo mot kapten Roland då han gick ned genom byn, nickande åt alla sidor. (Forts.)