Aftonbladet – 14 september 1853, sida 2

godt skick som det kunde vara, — och vi blefvo sålunda allena och fingo finna oss så godt vi kunde på vårt värdshus. Tidigt följande morgon hyrde vi en postvagn — ty en chäs skulle aldrig ha hållit oss och min fars böcker — och skakade fram genom ien labyrint af afskyvärda småvägar, som iogen Marshal Wade någonsin reformerat från deras ursprungliga kaos. Men endast stackars Primming och kanariefogeln syntes känna efter stötarna; den förra, som satt midt emot oss, inkilad midt ibland hela massan a? packgods, alltsammans märkt locket uppåt, (bvarföre vet jag icke, ty der fanns endast böcker, och ahtingen de vändes upp eller ned kunde det icke materielt förminska deras värde,) — den förra, söger jag, fann på att utsträcka sina armar öfver dessa disjecta membra, och fattade den ena fönsterbågen med der högra handen, och den andra med den venstra, och intog på detta sätt en ställning likrande den fläkta österrikiska örnens — de vore verkligen väl om den fläkta örnen nu för tiden sute så stadigt som mrs Primmins! Hvad beträffar kanariefogeln, så underlät har aldrig att med: ett förvånadt qvitter besvara hvarje akorg bevare mig! och Gud hjelpe loss! som neddykandet i ett hjulspår eller luppstötandet utur ett sådant framlockade från mrs Primmins läppar. ds Men min far, med sin bredskyggiga hat: löfver ögonbrynen, var försjunken i djupa tankar, Scener från hans ungdom öppnade sig Iför honom, och hans minne gled jemrt som len andevinge öfver hjulspår och knölar. Och min mor, som satt bredvid honom, höll sin larm på hans skuldra och forskade svartsjuk i bans anlete. Trodde hon att på detta tankfulla anlete låg saknad öfver den gamla käreken? Blanche, som hade varit högst bedröfvad och gråtit mycket och stilla sedan