Aftonbladet – 14 september 1853, sida 2

man satt på henne sorgdrästen och berättat henne att hon icke hade någon bror, (ehuru hon icke kunde påminna sig den förlorade,) började nu ådagalägga barnslig nyfikenhet och begär att uppfånga den första skyraten af hennes fars älskade torn. Och Blanche satt på mitt knä och jag delade hennes otålighet. Slutligen fingo vi sigte på en kyrktornsspira — en kyrka — en enkel fyrkantig byggning nära derintill, prestgården, (min fars fordna hem) — en lång oregelbunden gata af hyddor och skräpiga bodar, med ett hus af bättre ut:eende inströdt här och der — och i bakgrunden en grå oformlig massa af vailar och ruiner, uppförda på en af dessa framskjutande höjder på hvilka danskarne älskade att slå läger eller bygga fästen, med ett högt; vildt. Anglo-Normandiskt torn resande sig ur raidten, Endast få träd syntes omkring det, och dessa voro antingen poplar eller taliar, undantagandes att vi, då vi nalkades, upptäckte en väldig ek — frisk och oskadad. Wäger slingrade sig nu bakom prestgården och uppför en brant höjd. En sådan väg! — hela socknen borde ha blifvit uppiskad för den! Om jag hade dragit upp en väg sådan som denna, ens på en karta, då jag var hos dr Herman, så skulle jag icke kunnat sätta mig beqvämt på hela följande veckan! Postvagnen stannade slutligen helt och bållet. Låt 083 stiga ut, ropade jag i det jag öppnade dörren och hoppade ned på marken för att gifva exempel. : Blanche följde mig, och derefter kommo mina vördade föräldrar. Men då mrs Primmins stöd i begrepp att sätta rig 1 rörelse, Papoe! sade min far. Jag tror mrs Pimmins, att ni får lof att sitta stilla för a thölls avar bBöckerna.n