icke voro försonade. Men Roland förlåter honom nu — ack ja, nu! Dut ör icke Rolacd vi kunna tidlan, sade min far nästan atolt; det är — men nog pu. Vi måste skynda oss ifrån staden så fort vi kunna: Roland skall återhemta sig i sina gamla ruiners välbekanta luft.n Vi gingo sorgsna till sängs. Och sålundan, tänkte jag, går :om intet ett af mitt lifs stora förslager! — Jag hade hoppats att återförena dessa båda. Men, ack! hvilken fredsstiftare kan jemföras med grafven!n TI Kar. Min onkel lemnade icke sitt rum på tre dagar, men han var nästan ständigt instängd tillsammans med en advokat; och min far lät undfalla sig några ord som syntes antyda att den aflidne åsamkat sig skulder, och att den stackars kaptenen stod i begrepp att tillgripa någon del af sin lilla förmögenhet till deras betäckande. Eftersom Roland hade yttrat att ban hade sett sin sons stoft, tog jag det i början för afgjordt att vi skulle bevista en begrafning, men derom förspordes ej ett ord. På fjerde dagen uppsteg Roland, klädd i djup sorgdrägt, uti en hyrvagn tillika med advokaten, och var borta omkring två timmar. Jag betviflade icke att han då hade visat sin son den sista sorgliga tjensten. Vid sin återkomst stängde han återigen in sig för den återsiående delen af dagen, samt ville icke ens se min far. Men påföljande morgon visade han sig såsom vanligt, och jag tyckte till och med ait han såg glädtigare ut än jag någonsin tillföre sett horom — vare sig han spelade en roll, eller det värsta nu var öfverståndet, och omger var mindre grym än ovissheten. Påöljande dag begåfvo vi oss alla å väg till Cumberland. Under mellantiden hade onkel Jack nästan