Aftonbladet – 10 september 1853, sida 3

lemna de stackarg böckerna i fred; ni känner min tro — att böcker inverka föga på oss vare sig i den ena eller andra rigtningen.v sVid det stora egyptiska biblioteket och Diodori själ, jag önskar du i den punkten kunde få höra min fars raening! Komnx, tillade jag med sublimt medlidande — skom, det är ännu icke för sent — Jåt mig införa er hosmin far. Jag vill gå in på att läsa franska romaner hela mitt lif igenom, om ni icke efter ett enda eamtal med Austin Caxton går hem med gladare anlete och lättare bjerta. Kom, låt mig föra er hem att spisa m:.Jag med 038 i ag. Jag kan ickea, sade Vivian med någon förvirring — vjag kan icke, ty jag lemnar idag London. En annan gång kanhända — tyn, tillade han, men icke hjertligt, vi torde träffas än en gång. Jag boppas dets, sade jag och tryckte hans hand, soch det är så mycket troligare sedan jag nu, er till trots, utgissat er hexiighet — er börd och edra slägtförbindelser.s xHuru!s utropade Vivian bleknasde, och bet sig i läppen — hvad menar ni? — tala?x Nåväl då, är ni icke öfverste Vivisns förlorede, förlupne son? Kom, tala sanning, låt oss blifva förtrogne.r Vivian drog en hel hop af sina häftiga suckar, och derpå satte han sig och stödde sitt ansigte mot bordet, utan tvifvel förvirrad att finna sig upptäckt. Ni har träffat i det närmaste rätto, sade han slutligen, smen fråga mig icke vidare nu. En dags, utropade han häftigt och reste rig plötsligen, — en dag åkall ni få veta allt: ja, en dag då, om jag lefver, detta namn skull stråla högt i verlden; j2, då verlden ligger vid mina fötter !s Han utsträckta sin hörra hand liksom ville han gripa rymden, och hela bang anlete upplystes af en stolt entusiasm, Glöden dog bort, och han tillade med en återvändande lätt skymt af det vanliga föraktfulla leendet — Drömmar ännu; drömmar. Och se nu på det här papperei., Och han drog fram en promemoria, öfverklottrad med siffror. (Forts. följer.)