Aftonbladet – 9 september 1853, sida 2

och genom ömma bevekelsemedel sporra upp nig till en ny ärelystnäd. Jag var icke minire förtjust än tacksam. Men den stackars Rolands, sade jag, soch illa: Blanche — skola de följa med 0ss?2 Jag fruktar de icke göra dets, sade min nor, ty Roland längtar tillbaka till sitt torn; och inom förloppet af ett par dar är han tilläckligt återställd för att kunna resa.s sTror ni icke min dyra mor, att denne hans förlorade son på ett eller annat sätt stod inågot samband med Rolands sjukdom, — att sjukdomen lika mycket var själens som kroppens ?x Jag tviflar icke derpå, Sisty. Hvilket -bedröfligt, elakt hjerta denne unge man måste hafva.r Min onkel synes hafva öfvergifvit all förhoppning att finna bonom i London; eljest är jag säker att, så sjuk han än är, ni icke skulle ba kunnat hålla honom hemma. Han. åter-. vänder gåledes till det gamla tornet. Beklagansvärde Baan, han måtte ha bra tråkigt der! — vi måste tänka på att göra honom ett besök. Talar Blanche någonsin om sin bror?s Nej, ty det synes som hade de icke blifvit mycket uppfostrade tillsammans — i hvad all som helet, kommer hon icke ibåg honom. Huru älskvärd hon är! Hennes mor mätte verkligen ha varit mycket vacker. Hon är verkligen ett vackert barn, fastän det ör ett sällsamt slags skönhet — sådana ofantliga ögon! — och öm, och älskar Roand så som han förtjenar. Och här afstannade samtalet. Då våra planer sålunda voro uppgjorda, var jet naturligt att jag skulle hasta att uppka Vivian och vidtaga några anordningar för tiden. Hans sätt hade förlorat så mycket af sia fordna tvärhet, att jag ansåg mig kunna våga försöket att rekommendera hönom per