Aftonbladet – 9 september 1853, sida 1

zom kräfver t uppväcker oss ut denna egoism allt och icke vill afstå ifrån nicot Men denna bok har mest anslagit den sträng i mitt eget hjerta som står i samband med hvad min far antydde såsom egendomligt för all biografi. jlär hafva vi ett lif af anmärkningsvärd fullhet, stor lärdom, stor tankeoch stor verksamhetsförmåga; och likväln, sade jag rodnande, vhuru liten plats der Inrymts i detta lif åt sådana känslor som hafva tyrannirerat mig och kommit allt annat att synas tomt och öde. Det synesicke som om mannen vo:e en kall och härd eremit; det är lätt att hos honom upptäcka icke blo:t ovanlig ömhet och varm tillgifvenhet, utan äfven stark egensinnighet, och alla kraftfulla naturerg passion. Ja, jag förstår nu bättre hurudan en verklig mans tillvaro borde vara.n Ailt det der ör mycker bra sagdtn, åumärkte kapienen, men det träffar icke mig. Hvad jag sett i denna bok är mod. Här är en stackars varelse, i dödsångest rullande zig på golfmattan; från barndomen intill döden torterad af en hemlighetsiull obotlig sjukdom — en sjukdom hvilken beskrifves såsom en inre toriyr-apparat; och som genom sitt bjeltemod mer än bär den — han beröfvar den förmågan att röra honom; och ehuru (här är strofen) bans dagar och hans nätter voro en oafbruten smärta, var likväl det oaktadt en hög glädje lagen för hans tillvaro. Robert Halls ger mig en lexa — mig, en gammel soldat, som ansåg mig öfver sådana lexor — åtminstone hvad mod beträffar. Och då jag kom tili denna strof der han, i den skarpa paroxysmen före döden, yttrar, Jag har icke klagat, har jag väl, Herre? — och jag vill icke klaga, — då jag kom till denna strof spratt jag upp. och utropade, Roland de axton, du har varit en pultron! och om det gått dig efter förtjenst, hade du blifvit afdan