Aftonbladet – 9 september 1853, sida 1

rädde, med boken i hand, liksom jag äfven ned boken i hand stod färdig att moitaga RoNom. Nå väl, sirs, sade Roland i det han satte sig, har läkemedlet gjort er något gagn? Ja, onkel — mycket.. Och mig äfven. Vid Jupiter, Sisty, denne Hall var en präktig karl! Jsg undrar om medicinen gått genom samma kanaler hos oss bådas? Säg mig först huru det verkat hos er.x Imprimis, således, min bästa onkel, föreställer jag mig att en bok sådan gom denna måste gagna alla som lefva i verlden på det vanliga sättet, derigenom att den inlåter dem i en krets af lif om hvilken jag befarar att vi hafva liten eller. ingen aning. Här hafva vi en man som sträfvar direkt för ett himmelskt syfte, och egnar en ansenlig del af sina förmögenheter blott och bart åt detta ändamål; sökande fullända sin själ så vidt han kan, att han må göra så mycket godt som möjligt på jorden, och bereda sig för en högre tillvaro i himmelen; en man med blicken fästad på en sublim och öfversinnlig pligt: korteligen, en man liksom lefvande deri, och så uppfylld af medvetandet om odödlighet, och sä fastiöfvertygelsen om sambandet mellan Gud och menniskan, att han, utan någon tillgjord stoicism, utan att vara känslolös för smärtan — måhända snarare varande af ett nervöst temperament och bittert kännande smärtan — dock nrjuter en lycka, helt och hållet oberoende deraf. Det är omöjligt att) icke genombäfvas al en beundran som lyfter Oss på samma gång som det väcker vår häpaad, då vi läsa denna högtidliga Tillegnan af sig sjelf åt Gud. Detta erbjudande af själ och kropp, tid, helsa, rykte, färdigheter, åt den andliga och osynliga gudaprincipen, nödgar oss plötsligen att betänka sjelfviskheten af våra egna äsigter och förhoppningar, och