Aftonbladet – 8 september 1853, sida 3

Ett samtal om blommor. Af Henry Waard Beecher. Lycklig är den menniska som älskar blommor. Lycklig till och med om hennes blomsterkärlek är förfalskad af fåfänga och täflan. Ty menskliga passioner blanda sig också in bland blommor. Nägra förnöja sin ärelystnad med stätliga blomsterexpositioner och prunka i sina blomstermatter med sitt smak sinne; andra älska växterna som kuriositeter och samla dem till tidsfördrif och som nyheter.. Vi hafva blifvit förda genom dyrbara samlingar af personer, hvilkas förnämsta nöje syntes bestå i den verkan som deras skatter gjorde på andra, icke pä dem sjeolfva. Men det finnes bättre och sämre föremål för fäfänga och skryt. Ena täflan om blommor är bättre än en om hästar. Vi emottaga hellre ett premium för den bästa tutpanen, dahlian eller ranunkeln, än för det bästa skottet. Af alla vurmerier tycka vi bäst om blomstervurmen. Men detta oafsedt, välsignad vare den menniska som verkligen älskar blommor — älskar dem för deras egen skull, för deras skönhet, för deras sällskaplighet, för den glädje de gifvit och alltid skola gifva; sä att, funnes der icke en annan varelse på jorden att beundra och prisa; hon vore färdig att sitta ned ibland dem som bland bröder och vänner. Men sädana menniskor behöfva icke min välsignelse. De äro välsignade af Gud. Skapade Han icke verlden för sådana menniskor? Äro de icke verldens beherrskare och de rikaste af alla menniskor? Konstens uppgift är att ingifva menniskan kärlek till naturen. Men de som ega den af sig sjeltva behöfva inga taflor eller gallerier. Våren utkastar teckningen och hela året är deras konstnär. Den till och med som icke värderar blomsterskönhet är att beklaga, som en hvar, den der är född ofullkomlig. Men de som föraktligt förkasta blommor som qvinliga och mandomen ovärdiga, röja sin egen rähet. Kunde man äta eller dricka blommor, vore de retelsemedel för passionerna, kunde man spela om dem som om statspapper eller ingå vad om dem som om publika samveten, skulle dessa just taga upp dem, der ädlare sinnen skulle fålla dem — sädana, hvi älska dem som uppenbarelser, af Guds tankar om skönhet och som adresser till menniskans smak eller till någonting finare och djupare än smaken, till den makt inom ess som förandligar tingen och meddelar sig med Gud genom Hans verk. Mänga personer blifva genom blotta benämningen afskrämda frän den ena eller andra njutningen; sålunda blifva ,vilda blommor stundom förbisedda af äfven ifriga hortikultörer. Men alla blommor äro vilda, och vära sällsyntaste blommor. äro någonstädes de mest allmänna. Blommor som växa på osnygga, osunda och sumpiga platser blifva obehagliga. För blommor som växa djerft och nästan oblygt vid vägkanten drar vär känsla af grannlagenhet och värt begär att beskydda sig ofrivilligt tillbaka. Och i de flesta fall hatva vi benägenhet att undervärdera allmänna blommor: Men det är icke rimligt att en växt skall ega större behag för oss derförte att den är förd frän en aflägsen trakt af jorden och är en storraritet; och om den eger skönhet bör den icke vara mindre utan en god del mera angenäm för oss derföre att den är allmän. Här se vi skönhet i förening med ädelmod. Den ger glädje ät den fattige, ät massorna, som icke egde nägon glädje om naturen fordrade betalning för sin blomstring. -Aro molnen, hafvet och bergen mindre sköna derföre att de äro ofta sedda och sedda af millioner? Men vare härmed huru som helst, under det vi ingenting förlora i beundran för utmärkta och fulle komliga blommor, känna vi en växande tillgifvenhet för demokratiska plantor. Här ha vi till exempel Kungsljuset med sin ringa skönhet som blomma, men hvilket blir oss kärt som en glad och modig planta, der det anspräkslöst uppskjuter ur en mager jordmån, prydande sin stjelk med breda, talrika, sammetsludna blad och Jyftande ur dem en spira, som alltid tillvinner sig en vänlig blick. Denna vackra planta bor ibland oss som en atsigkommen gammal gentleman och inger ett medlidsamt intresse. Men i andra länder är det en blomma och kallas den Amerikanska sammetsrosen. Vi bekänna oss till en enfaldig hänryckning för klöfver — icke för den hvita klöfvern; som bien tycka om, utan för den röda klöfvern. Dess runda, hederliga hufvud ser så landtligt och oskyldigt ut. Kan du se det utan att ihägkomma en frisk och munter bondpojke, solbränd och oförfårad som oskulden alltid borde vara? Vi gä med samma välbehag förbi ett rödt klöfverfält som Salomo förbi en krydågård. Här ha vi ocksä Kardborren med sina sträfva borstar som -ega ringa värde eller skönhet, utom som en leksak för barn. Men tisteln är en prins. Måen hvär som har skönhetssinne betrakta växten och säga om den icke är rik på symetri och genom prydligheten af sin hållning en kunglig blomma! Visserligen mäste man göra skarpa invändningar mot den i en bukett; och de flesta trädgärdsmästare hafva emot tistlar samma sinnesstämning som pojkar emot ormar — och jordbrukarne frukta dem med mera skäl som pesten. Men den är fullt ut lika vacker som mången annan växt, hvilken är en allmän favorit. Hvad skola vi säga om lutblomstret, som föraktligt nog af somliga kallas hundfenkäl? Dess skarpa saft, dess tunga, qväfvande lukt gör det obehagligt; och obehaget förvärras af dess ofantliga fortplantning. Denna samhälliga planta hatas också icke utan skäl af flickor med hvita strumpor som mäste passera den daggiga morgnar. Gå pä, o lie, och nedhugg den! De första växter som trotsa frosten om våren äro erocus och snödroppen; de öppna sina blomsterögon och se termometern i ansigtet, dä denne stär på fryspunkten. De äro härolder och budskap fom man icke mä forgäta. Man kan icke glömma, om man också ville, hela denna skara af ängsblommor, som under högsommaren glädja vära ögon och fylla luften med vällukter. Få af växthusets blommor kunna täfla med dem. Dessmer som deras förvissning är mera anderik än deras blomstring. Iogenting är täckare än blåklinten, vVäggande sin krona, ett verkligt fepalats i prydlig byggnadskonst för vinden. 5; Hvad som angär ringblommor, papaver och stockrosör, så skola vi aldrig ega en trädgärd utan dem, bäde för deras egen skull och för gammalmodigt folks skull, som fastbänger vid sina barndomsminnen; vi behöfva icke prisa dem. En växt, som är en bland landtgårdens prydnader, den canadensiska vinrankan; det rika löfverket, den utmärkta vasformade blomman, den vexlingsrika fårgprakten skall göra den odlad så länge smak finnes. Drufbyacinten och reseda ega ingen fägriog för ögat, och om de vore sjelfviska skulle ingen menniska bry sig om dem. Men emedan de andas ut sitt lif i vällukt äro de alltid älskade; och ha vi en tid lefvat i deras granskap, finna vi dem sköna, på samma sätt som vi vid närmare Bekantskap finna enkelt folk med ädelt sinne. Ingenting som förskaffar oss ständigt nöje kan förfela att förr eller sednare förefalla oss skönt. Vi beböfra icke berömma den allmänna favoriten — rosen! Liksom en blomma är det täckaste drag i skapelsen, så är rosen den lyckligaste nyck bland blommor. Men vi få icke värdslösa fruktträdens blommor. Hvilket stort hjerta ett äppelträd måste ega! Hvilket ädelmodigt verk det utför under blomningen. Icke en ensam blomma för hvart äpple som skall bildas, utan en mängd, ett öfverflöd af sådana. Trädet är len enda stor bukett. Det ger er tjugu gånger mer än som är behöfligt, och synbarligen derföre att det tycker om att blomma. Vi älska detta ädla träd. Ingalunda prydligt till formen, at en klumpig, tvär och ovänlig gestalt, utvecklar det sig under blomningen till praktfull och leende skönbet. Ej beller är det en skönhet endast på afständ. Plocka ned en qvist och undersök den sä noga som helst, den skall uthärda den noggrannaste granskning. Enkelheten us 8 Un LA RL TR Ra AR — RR RR RR