Aftonbladet – 6 september 1853, sida 3

I Kar. Jag inträdde i Trevanions studerkammare. Det var entid:på dagen då han sällan va hemma, men jag hade icke tänkt derpå; och jag såg med öfverraskning att han, tvärt emot sin vana, satt i sin länstol, läsande en af sina favoritklassiker, i stället att befinna sig i något kommittrum i underhuset. : Jo ni är mig en hygglig kamrats, sade han det han blickade upp, att lemna mig hela morgonen utan rim eller reson. Och min kommitt är uppskjuten — ordföranden sjuk — folk som bli sjuka skulle icke inträda i underhuset. Så att hör sitter jag nu och bläddrar i Propertius. Parr bar rätt: icke fullt så elegant författare som Tibullus. Men hvad böfveln går då åt er? — hvarför sitter ni cke hed? Hm! ni ser allvarsam ut — ni har något att säga — tala utl Och Täggande bort Propertius, blef Trevaions sluga och skarpa anlete ögonblickligen ulvarligt. och. uppmärksamt. Min. bäste mr Trevanion, sade jag med så nycken fasthet jag kunde åstadkomma, ni lar varit mycket god emot mig; och förutom nin egen familj finnes det ingen menniska som jag mera älskar och vördar.s TrEvAnton. Hm! Hvad vill allt det här öga! (lägre ton.) Har jag väl blifvit beviken A etetkllge. Anse mig icke otacksam då ag säger att jag kommer för att afstå från nin plats — för att lemna det hus der jag rarit så lycklig, TREVANION. Lemna huset! Hvad nu! Jeg var Öfveransirängt er. Jag skall för framti len blifva barmhertigare, Ni får lof att föråta en statsekonom — det är min sekts zvag ret att betrakta menniskor som maschiner. PI8IsTRATUS (matt leende). Nej, deri ligger let icke! Jag har ingenting att klaga öfver