Aftonbladet – 6 september 1853, sida 3

Så att det var från det goda bjertats djuj som denna kyss kom. Jag besvarade dei utan ett ord; och i det jag mildt nedsatt henne, sprang jag utför trapporna och befani mig på gaten. Men jag hade icke gått lång innan jag hörde min fars röst; och han toj fatt mig, ochidet han stack sin arm uti min sade han, väro vi icke två som lida? — lå 088 följas åtl Jag tryckte hans arm och v fortsatte vår vandring under tystnad. Men nä vi befunno oss i närheten af Trevanions hus säde jag tvekande, skulle det icke vara bät tre, sir, om jag gick allena. Om en förkla rihg kommer att ega rum mellan Trevanior och mig, skulle det icke synas som om e närvaro uttryckte antingen en bön till honor som skulle nedsätta oss båda, eller ett tvifve att jag — Visserligen, du skall gå allena; jag vil vänta på dig. Icke på gatan — ack, min far ! utropade jag, outsägligt rörd; ty allt detta var så olikt min fars vanliga sätt, att jag kände samvetsagg öfver att åt hans fridfulla lifs stilla värdighet hafva meddelat mina ungdomssorger Min son, du vet icke huru högt jag älska dig. Jag har först nyligen erfarit det sjelf. Betrakta mig, jag lefver i dig nu, min förstfödde; icke i min andra son — den Stors Boken: jag måste följa mina önskningar. Gå in; der är porten, är det icke så?, Jag tryckte min fars hand och jag kände då, att så länge denna hand kunde tillbaks cka min, så finge kunde icke ens förluster af Fanny Trevanion göra mig verlden tom. Huru mycket ega vi icke i lifvet, så länge vi ha qvar våra föräldrar! Huru mycket at sträfva och hoppas för! Hvilken anledning att besegra vår sorg — på det icke de skols nödgas sörja med oss!