mm RR alla mina undanflykter, och — och — Det är klart som ett pikskaft,, sade min onkel tvärt — och här behöfvag inga undanflykter. Jag mäste lemna er mr Trevanion. Hvarföre? säger han. Fråga mig icke. Han envisas. Nå väl då sir, efter ni måste veta det, jag älskar er dotter. Jag eger ingenting — hon ör en stor arftagerska. Ni skall icke gilla denna kärlek och derföre lemnar jag er! Detta är det handlingssätt som anstår en engelsk gentleman — inte sannt, Austin? Du har aldrig orätt då din rättskänsla talar, Rolands, sade min far. xKan du säga detta, Pisistratus, eller skall jag säga det i ditt. ställe?, Låt honom säga det sjelfo, sade Roland; och låt honom sjelf erfara svaret. Han är ung, han ser bra ut, ban torde göra figur i verlden. Trevanion torde svara, Vinn damen sedan ni först vunnit lagern, likt forntidens riddare. I alla händelser skall du höra det värsta.n Jag skall går, sade jag fast; och jag tog min hatt och lemnade rummet. Då jag pas: serade trappafsatsen, hördes lätta steg smyga utför de öfre trappstegen, och en liten hand fattade min. Jag vände mig hastigt om, och jag mötte min kusin Blanches stora, mörka, allvarligt ljufva ögon. Gå icke bort ännu, sade hon smekande, Jag har väntat på dig, för jag hörde din röst och ville icke komma in och störa er. Och hvarföre väntade du på mig, min lilla Blåtiche?, ; BS Hvarföre! bara för att se dig. Men dina ögon äro röda. Ack, kusin!s — och innan jag märkte hennes barnsliga ingifvelse, hade hon sprungit mig om halsen och kysste mig. Nu liknade icke Blanche de flesta barn, och var mycket sparsam med sina smekningar.