Aftonbladet – 6 september 1853, sida 3

traktade sorgset den fläck der Fanny den fös regående natten hade stått), men det är omöjligt! Om ni visste allt, skulle ni vara den förste som bad mig gål, Ni har åsamkat er skulder., sade verldsmannen kallt. Illa, mycket illa — likväl — Nej, sir; nejl värre —x 4 Knappast möjligt att det. kan vara något värre, unge man — knappast! Men som ni vill; ni lemnar mig och vill icke söga hvarföre. Farväl. Hvarföre dröjer ni? skaka band med mig, och gåls Jag kan icke lemna er på detta sätt: jag — jag — 8ir, sanningen måste fram. Jag är obetänksam och galen nog att icke kunna se miss: Trevanion utan att glömma det jag är fattig, och — Ha ! aforöt Trevanion mildt, -och jag såg buru han -bleknade, vdetta är verkligen en olycka! Och jag som talade om att läsa uti karakterer! Sannerligen, sannerligen, vi zom tro oss vara praktiska män, vi äro dårar — dårar! Och ni har hos min dotter väckt samma känslal, Sir! Mr Trevanion! — nej — aldrig, aldrig så usel! I ert hus, åtnjutande ert förtroende — huru kunde ni tro något sådent? Jag har dristat att älska — eller åtminstone att känna det jag ej kunde blifva känslolös för en frestelse alltför stark för mig. Men att söga det till er dotter — att begära hennes geökärlek — lika gerna skulle jag ha brutit upp er pulpet! Jag bekänner öppet för er min dårskap: det ör en dårskap, icke någon vanära, ; Trevanion nalkades mig hastigt der jag stödde sig emot bokhyllan och i det han med hjertlig godbet fattade min hand, yttrade han: Förlåt mig! Ni har uppfört er så som det anstod er fars son — jag afundas honom en sådan son! Hör mig nu — jag kan icke gifva er min dotter —