Aftonbladet – 6 september 1853, sida 2

men mycket skyggt och frågande, samt görånde eri paus mellan hvarje; och då jag ändå icke gaf något svar, trodde han sig slutligen ha undanröjt allt itvifvel och öfvertygad! att man hade mer skäl att beklaga än att frukta mig — anslog han småningom en:så mild och silfverklingande sträng, -attjag verkligen tror att han gjorde det med afsigt för atttrösta mig! — mig hans gamla vän, som hän orättvist hade misstrott; Aldrig har -någon musik gått mig så till bjertat som denna långa, klagande kadens. Och då fogeln upphörde, satte han sig tätt intill burens galler och såg stadigt på mig med sina :klara förståndiga ögon. Jag kände mina vattnas, och jag vände om och stadnade midt i rummet, obeslutsam hvad jag skulle göra, (hvårt jag skulle gå: Min farihade slutat. sittkorrektur och var fördjupad i sina folienter. Roland hade knäppt ihop sin röda annotationsbok, stoppat ned den i fickan igen och betraktade: mig i nuw uppmärksamt. under: sina stora buskiga ögonbryn. Piötsligen reste han sig upp; stampadei golfvet med sitt korkben :och utröpade: Se, då upp från dina fördömda böcker, broder Austin! Hvad är det jag ser på -pojkens ansigte: här? Förklara det, om du kanla 3 II Kar. Och min far sköt åsido sina böcker och reste sig bastigt, Han tog af sig glasögonen, gned dem mekaniskt, men sade ingenting; och min onkel stirrade på honom ett ögonblick, öfverraskad af hans tystnad, och utbrast, — sAh! jag ser — han har råkat i någon förlägenhet, och duvärond deröfver! Fy! det unga blodet svallar någongång öfver, Austin, ja gör det så. Jag klandrar icke det — det är endast då — kom hit Sisty! För tusan karl, kom hit.s