Aftonbladet – 6 september 1853, sida 1

derna varit Ullracklhga att aihjelpa der mest trängande nöden. Vi få dock i dessa afseenden ej göra oss alltför stora illusioner. Af den kortfattade jemförelse vi i går uppställde öfver de stat:stiska förhållandena inom det antsl afiidna som hittills blifvit officielt uppgifvet , synes det att sjukdomen tagit sina flesta offer bland män 1 den kraftigaste åldern, då de vanligen äro familjefäder och hafva späda barn omkring sig. Det är ej möjligt att icke ett stort antal familjer i små omständigheter sålunda sett sig beröfvade icke blott det moraliska stöd:t cf en husfader, utan äfven det uppehälle som uteslutande berodde på hans arbetskraft. Vi hafva den högsta aktning för nitet och värman hos våra auktoriteter, och vi erkänna villigt den lyckliga framgången af deras bemödanden under dessa -pröfningens dagar. Men hvarken af den allmänna fattigvården eller af de för tillföllet inrättade sundhetsbyråerna kan man begära att de skola räcka till ens för stundens kraf. Utomordentliga olyckor fordra utomordentliga hjelpmedel, och dessa kunna endast vinnas genom frivillig medverkan af ett stort antal medborgare. : Enskilda kommuners ensträöpgnicger, å borömvärda och hugnande de än må vara, göra också icke tillfyllest, ty det inträffar så mänga undantagshändelser, som icke kunna mötes sf vanligt förutseende. E:t allmänt upprop mäste ljuda till menniskokärleken att kraftigt bebjerta sina likars nöd. I detta afseende förekommer oss Sveriges hufvudstad allt för lugn. Intet sådant upprop bar ännu gjort sig bördt, ingen rikedom af milda gåfvor har börjat til!strömma. Väl hafva sundbetsby:lerna u;p manat till insamlingar och äfven, efter hvad vi förnummit, erbållit några gåfvor, dels i penningar dels i kläder och andra varor, men hvad kan det förslå bland så måcga bjelpbehöfvande? Och hade dessa myndigheter aiver aldrig så stora medel till gitt för:oganda, ri cker dock deras hand ej längre än till dum som sjelfva komma och begära deras bjelp. Det tyngsta lidandet och det djupaste bekyraret äro ljusekygga och skyla sig omsorgsfullt för menniskors blickar. Om vi kunde lyfta en flik af denna lIngre och obekymrade yta, sådan den visar sig iör vandraren på våra torg och gator, och undsnrycka slöjan som döljer zaknaden, förtviflan och bopplögheten i så många hem, samt låta honom se in i boningar, der döden nyss slitit de örmaste band, der förgråtna makar och barn kasta den sista afskedsblicken på den kallnade husfadren,hvsrs domnade armar ännu i går oförtrutet arbetade för deras uppehälle och lofvade dem en framtid, der grånade föräldrar lägga ihop ögonen på kraftfulla söner, som voro deras ålcerdomsstöd, då skulle han känna sitt bjerta uppvärmas, och skyrde att aftorka ätminstone någon tår och gjuta tröst i något sinne. Men det behöfves ej att här taga sin tillflykt till upprörande skildringar, som tala till inbillningskraften. Redan den lugna reflexionen söger oss att en flera veckors häftigt framfarande fargot måste i spåren medföra outsöglig nöd. Och det gifves utan all fråga inom vårt samhälle ett höget betydligt antal personer, som i känslen af sin egen jemförelsevis tryggande lefradsställning, och i sitt hjertas tacksamhet mot den iö:sjn som hittills afhållit landsplågan från dem och deras närmaste, känna ett djupt behof stt räcka en hjelpsam hand åt medmenniskor, på hvilkas lott fallit förluster och pröfningar för hvilka de sjelfva blifvit förskonade. Denna talrika och varmhjertade klass väntar endast å ett sådant allmänt upprop till menniskokärleken för att redoboget frambära sina gåfvor och sina kärlekstjenster. Utöfvandet af en sådan hjelpsamhetspligt — ty, en hvar skall dock erkänna att äfven de största ansträngningar eller den mest glänsande frikostighet här reducerar sig till uppfyllandet af en enkel pligt — bör efter vår tanka ej bringas i samband med den allmänna fattigvården eller i beroende af de anstaler som af de offentliga myndigheterna blifvit vidtagna. Dessa auktoriteter hafva sina bestämda former hvari de skola verka och sina begränsade områden, utom hvilka deras verksamhet ej kan sträcka sig. Utöfvandet af de mensklighetspligter vi här åsyfta bör vara helt och hållet frivilligt och göras. alldeles oberoende af reglementen och embetsmannaroutine. Vi tänka oss saken ungefär sålunda, att ett antal varmhjerttade och inflytelserika män ville förena sig till en allmän nödhjelpskommitte, som oinskränkt af alla speciella bestämmelser kunde fritt verka med alla de medel som stode den till buds. Det allmänna tänkesättet skulle åt en sådan förening tillerkänna ett slags moralisk diktatur, och cn hvar skulle gerna och villigt bispringa den i dess bemödanden för det allmänna bästa. Den skulle ställa väitaliga uppfordringar till de bättre lottade samhällsklasserna och lägga dem på bjertat, att det yttre välståndet som tillåter dem att genom sund föda, sunda boningar och varmakläder till en viss grad hålla sig sjelfve iryggade mot faran, gör det till. en oaiåtlig pligt för dem att tänka och handla för deras mindre lyckligt lottade medmenniskor. Den skulle ej förgäfves klappa på derikas dörrar, och frikostiga bidrag skulle ingå tilt deras förfogande. FTill en sådan förening skulle alla ardra välvilliga förenivgar ansluta sig. och bisiå den i dess verksamhet; Fruntimmersföreningarne skulle räcka den sin hand och taga den närmaste vården om de föräldralösa barnep. Hos en sådan förening skulle JCe lidande a? alla åldrar och vilkor finna en bastig hjelp för stunden och en välvillig arvisning för framtiden; med eu ord..den skulle blifva ett beröringstillfälle, så ait söga en mensklighetsbörs, der behofvet al bjelp och behofvet at stt hjelpa fördes tillsamman och bragtes i den naturliga förbindelsen med hvarandra... s Här ör ej stället att närmare utveckla den ändamålsenligaste organisationen af en sådan förening. Vi hafva med dessa rader icka afseit något annat än att gifva, så vidt vi för0 YFTE per