Aftonbladet – 3 september 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 3 September. Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 26 Aug. Efter många rykten och motrykten har freden ändtiligen, såsom det synes, blifvit tryggad åt verlden ännu en gång, och orientaliska krisen löst för denna gång. Ni känner af tidningarne redan detaljerna utaf Portens aniagande af förmedlingsförslaget. Hvad som ännu i sista ögonblicket lifligt sysselsatte sinnena i Paris var Österrikes trupprörelser på gränserna af Servien och Bosnien. Oaktadt allt hvad man anförde för att lugna våra fredsvänner, såsom att Servien hade blifvit en härd lör revolutionära ränker, och att truppkoncentrationerna å Österrikes sida endast vore ett försigtighetsmått, är Österrike, såsom ni väl vet, ej så väl anskrifvet hos oss, att man ej i det längsta misstänkte att dessa försigtighetsmått doide planer för en invasion i Turkiet på ryskt kommando. Det blir verkligen tomt efter den orientaliska frågan. Hvarmed skola nu Constitutionnel och Patrie fylla sina bungriga spalter? Ni kan aldrig tro hvad de der brefven från Konstantinopel om turkarnes patriotiska och religlösa exaltation, som skulle tända krigets gnista, mente man, trots alla sprutor, hvarmed europeiska diplomatien så länge stått till hands, hvad dessa och andra urkunder voro för en välkommen källa till skakningar och. själsrörelser. Nu är det slut på all denna herrlighet, och har i gjelfra verket redan varit det en god tid inzan Monitören talade. Ni kan märka denna politiska vindstilla på trögheten hos våra eljest så lättrörliga fonder, som uzder sista veckan undergått endast högst obetydliga förändringar, och icke en gång togo något märkbart intryck af den stora nyheten. Några små gnistor till opposition hafva väl blärkt fram de sista dagarne, men inom det fredligaste af alla områden, nemligen franska akademien, vid den nyligen hållna prisutdelningen. Mr. Villemain, zom skulle afgifra berättelsen och hade att tala om Augustin Thierrys nya arbete Historiea om tredje siåndet i Frankrikes, begagnade detta naturliga tillfölle att göra några häntydningar på vär növarande regering, och svara vår tidz publieister, som iro sig hafva sagt allt när de uttalat ordet demokrati. Han anmärkte ganska riktigt att de enda säkra grunderna för demokratiens utveckling bestodo deri att genom de jure och de facto oberoende institutioner gifva okränkbara underpanter åt de berättigade gamhä:lsintresgena. Såsom ni väl kan föreställa er passerade ej dessa häntydningar obemärkta men fibern som är känslig för sådana. intryck synes för .ögonblicket vara domnad. Bland de lägsta folkklasseina och hos massan af armåen råder ännu den föreställhingen, att medelklassen, bourgeoisien, icke saknar den förra regimen för något annat än sin egen mskt och inflytande. Derna föreställning förtager verkan at alla frisinnade tsl, som göra föga annan effekt än den man ås:adkommer med en pust på slocknade kol; msn upprör litet aska, men man upptänder icke elden. Affören med de utländska korrespondenterna ber hittills genomgått de phaser jag förutsade för er. Pariserdomstolens utslag mot okränkbarheten af de på posten inlemnade brefven kaszerades af kassationsdomstolens afdelning för kriminalsaker; men domstolen i Roueu har, sågzom ni ssti, dömt i öfverensstämmelse med domstolen i Paris. Afgörandet tilkommer nu de förenade afdelningarne af kassationsdomstolen, och det är mer än tvifvelaktigt att utslaget faller till fördel för brefhemlighetens helgd. : Vi hafva bokstefligen varit öfverlastade af fester. Man visste ej hvart man skulle taga vägen för att undkomma dem. I denna förhoppning räddade jag mig från Paris dagen