Aftonbladet – 2 september 1853, sida 2

sam medbrottsling. Efter hand som vi blefvo mer förtrogna, erfor han emellertid småningom denna skam eller instinktmässiga blygsel som omedvetet frambringas genom berörmgen med sinnen, hvilka äro vane att särskilja mellan rätt och orätt, — och sådanaberättelser upphörde. Blott en enda gång omnämnde han sin familj, och detta på följande besynnerliga och plötsliga sätt: sAck!, utropade han en dag i det han hastigt städnade utanför en boklåda, hvad detta påminner mig om min dyra, dyra mor.n Hvilkendera?. frågade jag häftigt, oviss i valet mellan en gravyr föreställande Rafaels: Madonna och ena annan föreställande ?Stråtröfvareris maka. ov Vivian tillfredsställde icke min nyfikenhet, utan drog mig bort trots min gensträfvighet. Ni älskade gåledes er mor?: sade jag efter någon tystnad: . R Jay såsom valpen älskar tigfinnan. Det är et söllsam jemförelse. Eller sågom bulldoggen älskar prisboxaren hans Herre! Tycker ni mera om det?s Icke rhycket; skulle er mor tycka om en sådan jemiförelse?. ,Tycka om! — hon är död! sade han något stammande. ; Jag tryckte hans arm fastare intill min. Jag förstår er,, sade han med sitt frånstötande cyniska leende. Men ni gör orätt i att beklaga min förlust. Jag beklagar den; men ingen :som hyser deltagande för mig skulle sympatisera med min sorg.n Huru så?a å sEmedan min mor icke var hvad verlden skulle kalla en god qvinna. Jag älskade henne icke mindre för det — och låtom oss nu byta om ämne. vag sd Nej; sedan ni sagt så mycket Vivian, låt mig förmå er att fullfölja. Lefver icke er far?n