Aftonbladet – 2 september 1853, sida 2

ett beslut att för ett framtida syfte göra hvad som för närvarande var obehagligt. Huruvida jag skulle hafva gillat syftet — om jag fullkomligt genomskådat det — är emellertid en annan frågal Det fanns dolda djup både i hans förflutna lif och i hans karakter, uti hvilka jag. ej förmådde nedtränga. Det fanns hos honom både en sorglös öppenhet och en ständigt vaken förbehållsamhet. Sin öppenhet ådagalade han i sina yttranden om alla de saker som lågo omedelbart framför oss; i den fullkomliga frånvaron af allt bemödande att låtsa synas bättre än han var. Sin förbehållsamhet ådagalade han såväl i ett sinnrikt undvikande af hvarje slags förtroende som kunde inlåta mig i sådana hans lifs hemligheter, hvilka han aktade lämpligt att dölja: hvar han var född, uppfödd ock uppfostrad; hvarföre han blifvit öfverlemnad åt sina egna resurser; huru han hade slagit sig fraro; huru han vunnit sia utkomst: voro allt saker på hvilka han syntes hafva åflagt en ed åt Harpocrates, tystnadens gud. Och emellertid var han rik på anekdoter om hvåd han hade sett, om sällsamma kamrater söm han aldrig namngaf, men i hvilkas sällskap han blifvit inkastad. Och för attgöra honom rättvisa, bör jag nämna, det jag anmärkte att ehuru hans brådmogna erfarenhet syntes hafva blifvit hemtad från lifvets hålor och vrår, dess diken och pölar, och ehuru han syntes sakna all afsky för vanära och betrakta dygd eller last med en lika bekymmerslös likgiltighet som en stor poet hvilken i dem skådar blotta tjensteandar för sin konst, förrådde han dock aldrig hos sig sjelf något bestämdt brott mot hederns lagar. Han kunde skratta åt berättelsen om något behändigt skälmstycke hvartill han varit vittne, och synas känsiolös för dess neslighet; men han talade derom sågom ett icke ogillande vittne, ej såsom en verk