Aftonbladet – 2 september 1853, sida 2

Vivian stödde gig mot en af kolonnerna och betraktade det långa tåg som skyndade till det enda tempel på modet som konsten bibehållit i detta engelska Babel. JLandåer och kalescher prydda med vapen och kronor — kabrioletter med allvarsar färg men utmärkt väl hållna, med jättehästar och dvärglakejer, körde upp och rullade bort framför honom. Vackra qvinnor och prydiiga drägter, stjernor och band — den patriciska verldens rang och skönhet — passerade honom förbi. Och jag kunde icke motstå det medlid2nde som denne enslige, värnlöse, häftige, missnöjde ande ingaf mig — der han stod och med begärelsers ifver och uteslutenhetens förtviflan beskådade denna skimrande tillvaro, i hvilken han inbillade sig sjelf vara skapad att lysa. Vid en blixt f-ån detta mörka anlete läste jag hvad som föregick i det ännu mörkare hjertat. Röreisen torde icke vara god, icke heller tan. karne visa, men voro de emellertid onaturs liga? Jag hade erfarit något dylikt — icke v.d åsynen af prunkande drägter, af rikedem och sysslolöshet, nöje och elegans; utan. då. jag vid ingångarna till parlamentet såg de mön som förvärfvat äd!a namn, och hvilkas ord hade vigt vid afgörandet af det ärorika Englands öden, vårdslöst passera mig förbi, a på sia åtora arena; eller då jag uti dem stora sysslolösa hopen hade hört sorlet af rykte susa och samla sig kring någon stolt. arbetare i konst eller litteratur. Denna kons jast mellan äran så nära och dock så afläg;2n, och ers egen obemörkthet, jag hade verkligen kännt den — och hvem har. icke let? Ack, mången yngling, icke skapad att blifva en Themistocles, skall dock erfara att Miltiades segertecken icke vilja låta honom. jofva i ro! Jag nalkades derföre Vivian och ade min hand på hans axel, (Forts. följer.)