Aftonbladet – 2 september 1853, sida 2

Står icke det der monumentet?a sJag skulle tro det, — men hvad hör det hit? Jo, det rör föga någondera af 03s; och min fråga besvarar erln i i Jag kunde derefter icke komma längre och jag kom aldrig någonsin ett steg längre. Jag nåste tillstå att om Vivian icke hivilligt meddelade sitt förfroende, så sökte han heller al deg att genom frågor intränga i mitt förtroende. Han lyssnade med intresse då jag tatada om Trevanion (ty jag berättade honom öppet om det förhållande hvari jag stod till denna man, ehuru man kaa vara förvissad att jag icke yttrade något om Fanny), och om der lysande verld som mitt vistand2 has en så Utmärkt person öppnade för mig. Men om det någongång hände att jag 1 mitt hiertag fällhet började tala om mina föräldrar, om hitt hem, så ådagalade han antingen ev en så oskicklig ennui, eller tog han sin tillflykt till eft så isånde hån, att jag tvärt lemnade honom, liksom ämnet, med harmsen afsky. Jag påminner mig isynnerhet ea gång då jag bad bonom att han skulle låta mig mföra honom hos min får — en sak hvarom jag verkligen var angelägen, ty jag ansåg det omöjligt att den onde inom honom icke skulle mildras genom denna beröring — huru han sade med sitt låga, föraktliga skratt. Min bäste Caxton, då jag var barn, pluggåde man i mig Telemach till den grad att jag för att uthärda det började drifva gyckel dermed. Å ; Nå väl.n AE Fruktar ni icke att samma dåliga anlag skulle kunna göra en karrikatyr af er Ulysses.n Jag träffade icke Vivian på tre dagar, efter detta yttrande; och jag skulle ej ens då ha träffat honom, om vi icke hada händelsevis mött hvarandra under operahusets kolonnad,