Aftonbladet – 2 september 1853, sida 1

dighet uthärda mitt martyrskap. Jag vaktade mig noga att ingen förebrående blick på der glädtighet som eå mycket smärtade mig skulle sörråda min hemlighet. Derefter syntes Fenuby antingen förolämpad eller föraktande, och undvek till och med att inträda i sin fars studerkammare; derpå förändrade hon åter plötsligen taktik och greps af ett ovanligt begär-fter kunskap, hvilket förde henne in i rummet att åtminstone tio gånger om dagen söka nägon bok eller framställa någon fråga. Jag motstod allt. Men för att tillstå sanningen: jag var djupt olycklig. Då jag nu blickar tillbaka, förfiras jag vid minnet af mina egna lidanden; min belsa blef allvarsarmt angripen; jag fruktade lika mycket dagens frestelser och nattens ångest. Mina enda förströelser vore mina besök hos Vivian och de stunder då jag tog min tillflykt till hemmets dyra krets; och deita hem var mitt hägn och mitt skydd:i denna krisig af mitt lif. Dess atmosfer af anspråkelös heder och ren dygd stärkte alla mira beslut; den omgjordade mig förmina strider mot den starkaste lidelse hvarför ungdomen är utsatt, och motverkade de skadliga ångorna af den lu?: hvari Vivians. förgiftade ande lefde och rörde giv. Afven om jag hade lyckats vidhålla det uppförande som redligheten föreskref mot dem i hvars hus jag var en med förtroende upptagen gäst, betviflar jag dock att jag, utan inflytandet af ett sådant hem, förmått motstå denna ondskefulla och sjukliga bitterhet emot ödet och verlden som den olyckliga kärleken i sig sjelf är alltför mycket böjd att nära, och i hvars uttryckande Vivian icke saknade den vältalighet som tillbör allvar och öfvertygelse, vare sig-i sanning eller falskhet. . Men huru det var, lemnade jag aldrig det lilla rum som inneslöt det djupa lidandet i veteranens anlete, denne soldat, hvars läppar ofta skälfde af ångest, men