Aftonbladet – 2 september 1853, sida 1

befinner mig i ungefär samma förlägenhet som hyggliga insekt jag nyss beskrifvit. Det ck bra nog för mig så länge jag endast hade na vanilga fluga att sköta om. Men nu, då någonting flaxar i hvarje ända af mitt nät (och isynnerhet efter ankomsten af den häftiga unga getingen, som fräser och surrar i närmaste hörn), är jag verkligen i förlägenbet till hvilken jag först skall vända mig — och, tyvärr, mindre väl lottad än spindeln, har jag icke något hål deri jag kan dölja mig och läta väfven förrätta väfvareng verk. Men jag vill härma spindeln så vidt jag kan; och medan de andra, utan att någon frågar efter dem, sura och sträfva bort sina otåliga timmar, vill jag draga mig tilibaka i den inre labyrinten af mitt eget lif. Min onkels gejukdom och min förnyade bekantskap med Vivian hade naturligtvis varit tillräckliga för att draga mina tankar från den obetänksamma och olycksaliga kärlek jag fattat till Fanny Trevanion, Under famnljens frånvaro på landet (och den dröjde nägot längre än ämnadt var), hade jag emellertid ledighet att i minnet uppkalla min fars rörande historia och den moral den så tydligen predikat för mig; och jag fattade så många goda beslut att jag, utan att min hand darrade, slutligen kunde välkomna miss Trevanion till London och med fast hjerta så mycket som möjligt undvek den farliga tjusningen af hennes sällskap. Min onkels långsamma tillfrisknande gaf mig en lämplig ursäkt för afbrytandet af våra ridter. Det var naturligt att jag skulle hos min familj tillbringa den tid Trevanion lemnade mig ledig. Jag besökte inga baler eller sällekaper. Jag aflägsnade mig till och med från Trevanions på bestämda tider återkommande middagar. Miss Trevanion gycklade i början öfver min enslighet med sin vanliga elakhet. Men jag fortfor att med vär