Aftonbladet – 31 augusti 1853, sida 2

vinst tvåtredjedelar af fartygets rymd under läck, skola för sagde resa vara befriade för ;rläggande af lotsoch båkinrävtningsafgift till sronan. emm SR Teater. Teatern i De la Croix salong: Molieres Tartuffe; — Blanche: Ett resande teatersällskap; — komedien Örfilarre, från franskan. — Humlegårdsteatern; Skomakaren och hans fru, lustspel; imitation af Oscar Andersson; — Debutanten herr Paul; — William och Emma, lyriskt lustspel från danskan ; — Aprilnarrit, vaudeville-bagstell frän danskan. — Djurgårdsteatern: Tiden gör underverk, komedi i 5 akter af Douglas Jerrold. I den mån sntalet af teatrar ökas, hvilka här töfla om publikens uppmärksamhet, synes ifven hvar och en af dem allt mer bemöda sig att genom nyheter och omvexling förvärfva och bibehålla denna uppmärksamhet. Den förflutna veckan har följaktligen varit synnerligen liflig i dramatiskt hänseende. Den ena har bjudit på vågot nytt, den andra på något gammalt godt, här har uppträdt en debutant, der bar någon af publikens gunstlingar inbjudit til en benefice, och öfverallt har ran sökt att åstadkomma lockande programmer. Vi skulle vilja inbjuda iäsaren att följa oss på en liten rund till de särskilda teatrarne, och som hastigast blicka dit in för att se hvad den ena eller andra haft att bjuda på. Men hvar skall man börja? Vi ha De la Croix salong närmast till hands; kanske gå vi först dit. Vi kunna så mycket heldre göra det, som vi på dess affischer se stora utländska och goda inhemska namn; man ger der Moliere, man ger Blanche. Tartuffe är verldsbekant, och bekant derföre äfven för våra läsare. Återstår oss såledeg endast att nämna, att man hos Stjernström ger väl detta den franske mästarens mästerverk. — Hr hman torde måhända ej vara fullt mäktig den finare, den inre nyans sering som den skenheliges rol kräfver, men han visade genom yttre spel att han för stått sin rol, och han gaf åskådaren ett rätt godt begrepp derom. Detsamma torde icke i fullt mått kunna sägas om roll Lindman såsom Dorine, ty om det icke stätt på affischen och om icke Orgon en och annan gång upprepat det, skulle man svårligen i henne spårat kammarjungfrun. -Moiieres kammarjungfrur äro visserligen ett mycket egendomligt slägte med deras kraftiga ingripande i sina herrskarinnors angelägenheter; men litet mindre grand air, är emellertid af nöden för ait icke förvirra begreppen. Detta behöfver ej utesluta den frimodighet saom Dorine i så rikt mätt utvecklar. Särskildt förtjenar lofordag mll Lybecks förträffliga maskering. Vi nämnde Blanche. flar August Blanche skrifvit ett nytt stycke? Icke det vi veta. Men har ni väl förr hört talas om Ett resande teatersällskap, lustspel med sång i 2 akter af Aug. Blanche? Nejl!. Vi måste således se detta lustspel. Hvad tar man sig väl til hos Idet der teatersällskapet. Ah! man uppför en tragedi i Wimmerbys. Der ordet till gåtan. Ja så förhåller det sig. Blanche har icke skrifvit något nytt stycke, men Blanches Tralgedi i Wimmerby har fått en ny form. Och Iden förlorar icke derpå. Ty i gin närvarande drägt är detta lustspel verkligen lyckadt, är i sjelfva verket en i raska drag med sann Ihumor utkastad teckning af det slags nomadTlif gom föres af dessa konstnärsv-sällskaper, Jsom i packlårar frakta konstens tabernakel, med sol, stjernor och fyra månar kring land loch stad samt till Thealias tempel inviga första bästa lada som påträffas. Man känner Blanches Iförmåga att teckna natursannt, då ban är fullt Iförtrogen med föremålet för sin skildring; Joch detta synes här i fullt mått vara fallet. -JOch denna rikedom på ordlekar, dessa komiIlska uppträden, dessa glada, lifliga, ofta qvicka I kupletter! Och dessa kupletter föredragna de IAesta af Stjernström. Hvad kan väl mer belgäras af ett resande teatergällskap? Hvem lundrar väl på att publiken i de la Croix salong täflar i hflighet med den gent eraot pla-cerade teaterpubliken i Wimmerby; men trota Hlallt hvad man klegat öfver publikens förskämda smak., våga vi dock påstå att publiken i de la Croix salong åtminstone denna -J gång hade bättre skul uil sin liflighet. 1; Innan vi lemna hr Stiernström, lätom oss r d a skåda honom i ännu en skepnad, i hertigens af Ferrara, Hercules den II:s vördnadsbjudande gestalt. För fransmännen är då ingenting heligt! Här har nu någon okynnig scri;Iblerus, vi veta ej hvilken, företagit sig att i len komedi med namnet Örflarnse rent af drifva I gäck med en verklig, högboren furste, som I med suverän makt herrskar öfver 800,000 una dersåter, en ,höghet, som dock gör allt i verlden att likna sitt stora mönster den oförgätlige Ludvig XIV. O, Hercules II! måtte din skugga icke yvredgas på oss, må dess rättvisa harm träffa denna fransman, må den träffa IStjernström, men vi kunde ej hjelpa det, vi ?lskrattade åt dig då du smålog, smålog behagligtv, alldeles som Ludvid XIV. Men hvarföre skola också furstarne småle just som ILudvig XIV, hvarföre stortaligt utbrista: T Jarl den tolfies handskar