Aftonbladet – 31 augusti 1853, sida 1

skref franska flytande och gratmatikaliskt; korrekt, saknade han dock den iutimare kännedom uti detta, det mest fina och diplomatiska af alla språk, som kunde tillfredsställa hans anspråk på klassisk renhet; ty Trevanion var en förfärlig ordvägare. Hans emak var mitt lifs plåga, och äfven hans egen. Hans förberedda ta! (etlrrsrare hans sluttedningar) voro de mest fulländade profstycken på kall diktion som någonsin kunnat sammanfattas under Stoikernag portik, — så polerade och svarfvade, prydliga och välbetänkta, att de aldrig inrymde en enda hänsyftning som kunde värma bjertät, — eller någon som kunde stöta örat. Han hade sådan fasa för vulgarismer, att han liksom Casnning skulle ba gjort n omskrifning på ett par rader för att slippa ativända ordet katt. Det var endast i hans extemporerade föredrag scm en stråle af hans verkliga genius oförverandes kunde förråda sig. Man kan TJätt tänka sig hvilken möda en sådan öfverförfinad smek skulle pålägga en man då han på ett språk, som icke var han8 eget, skulle skriffd till hågon utmärkt statsman eller till något litterärt samfund, — synnerligakt som han kände detta språk just tillräckligt för att inse och uppskatta all den infödda prydlighet som han icke förmådde åstadkorima. Trevanion var just vid denna tid sysselsatt med ett statistiskt dokument, ämnadt ätt meddelas ett samfund . Köpenhamn, af hvilket han var hedersledamot. Det hade under tre veckors tid varit en plåga för hela huset, synnerligast för stackars Fanny (hvars franska var den bästa som stod till vår dispozition.) Men Trevanion hade funnit hennes frasbildning för tillgjord, för veklig, smakande alltför Mycket af boudoir. Här var således en lägenhet att införa min ye vän och pröfva de fördigheter jag förmodade honom egs. Ehuru med någon tvekan ledde jag derföre samtalet på de Uppgifter öfver Storbritanniens och Irlands mineraltillgångar,, som blifvit sammöenfattade till de danske vetenskapsmännens tjenst; och med några behändiga svängningar, bekanta för alla