Aftonbladet – 30 augusti 1853, sida 2

byvilken jag kände såsom Trevanions läkare. Lyckligtvis träffade jag denne vänlige och skicklige läkare i sitt hem, och han lofvade att vara hoä den sjuke redan innaänjag kunde hinna återkomma dit. Jag körde derpå till Russel Street och meddelade min mor 8å försigtigt jag kunde den underrättelse jag hade att framföra. Då vi anlände till Lammet funno vi doktorn redan sysselsatt att nedskrifva sina ofdinationer och befallningar; det brådskande i behandlingen vittnade om farans vidd. Jag skyndade efter den fältskör som förut varit tillkallad. Lycklige de som öro fremmände för detta obeskrifliga; tysta prassel, som sjukrtummen stundom förete — denna strid som synes utkämpas mellan lif och död — medan hela den stackars värnlöga, omedvetna kroppen är uppgifven till kriget mot dezs förfärlige fiende; det mörka blodet flytande, — flytande; handen på pulsen, den tysta väntan, hvarje blick fästad på lätarcns ryns kade ögonbryn; derefter senapsdegar på föt terna och is på hufvudet; och då och då höres genom tystnaden eller de förstulna hviskningarne den sjukes osammanhängande röst — törhända jollrande om gröna fält och tjusande nejder, i detta ögonblick då ditt hjerta håller på att brista! Derefter slutligen sömnen — törhända i denna sömn krisen — den andlösa vakan, det långsamma uppvaknandet, de förstå förnuftiga orden — det gamla leendet åter, endast mattare, dina nedrullande tårar, ditt tysta — Gud vare tack och lof! Föreställen er allt detta: det är öfverståndet; Roland har talat — bans förstånd har återvändt — min mor sitter lutad öfver höonom — hans barns små händer hvila kring hans hals — fältskären, som varit der i sex tinåmar, har tagit sin hatt och ler gladt då han nickar farväl — och min far stödjer sig mot väggen, betäckande ansigtet med händerna. I Kar. Allt .detta hade varit så plötsligt att det, för att bruka den jutnötta frasen — ty ingen