Aftonbladet – 30 augusti 1853, sida 2

rerkställd, stego vi upp i vagnen och foro till sammet. Städerskar, som åkte baklänges, fördreftilen dels med fåfänga anbud att befria min ar från den Hillå flickan, som ännu Höll sig ast sluten till hans bröst — dels med en lång vistoria, mycket sönderstyckad i episoder, om le orsaker som hade förätsledt henne att äfkeda den förra hyrkusken, som för att drifva ipp sin körsellön hade företagit sig att köra n stör Krok! — och dels med ätskilliga emkningar på sin hatt och försök att släta it sin klädningy samt åtskilliga Ursäkter för let hon säg ut på det sättet, hvilka ursäkter nträftade isynnerhet då hon fästade sina blictar på min silkeshalsduk . eller sänkte ned lem till mina glänsande stöflor. Ankomne till Lammet förde oss städerskan ned medveten värdighet uppför en bred trappång, som syntes ändlös. Då hon började ppstigandet i regionen ofvanför tredje våninren, stannade Hon för att bemta andan öch ör att ursäktande underrätta oss att huset var ullt, men att om herrn, stannade qvar öfver redagen, skule Han blifva flyttad i J4 54, med utsigt och ringklocka. Min lilla kusin alkade nu ur min fars armar, och i det hon prang uppför trapporna nickade hon åt oss tt följa sig. Vi gjorde så och fördes till en lörr, vid hvilken barnet stannade och lyssade; derpå tog hom af sig sina skor och mög på tå in i rummet. Vi inträdde efter 1enne. Vid skenet af ett enda ljus sågo vi min tackars onkels ansigte: en feberrodnad hviade deröfver och ögonen hade detta glänsande, jällösa stirrande; som det är så förfärligt at! Wöta. Det är mindre förfärligt att finna kröpen utmärglad, anlefsdragen förhärjade genom ifvets vedermödor, än att betrakta detanlete, rån hvilket förståndets ljus flytt, — de ögön om icke egå någon igenkänningsförmåga. En ådan syn är ett fasansfullt slag för den vaniga omedvetna materialisri, med hvilken vi ro så böjda att beträkta deta vi älska; ty id en sådan frånvaro af det sinne, det hjerta;