Aftonbladet – 27 augusti 1853, sida 2

oeter, såsom Roland, skapa vår egen olycka. uru många år har jag icke förödt äfven sedan jag återvunnit lugn, sedan din mor skänkt mig ett länge icke såsom sig borde uppskattadt hem. Hufvuddriffjädern i min tillvaro var brusten — jag gaf icke akt på tiden. Och du ser derföre nu, att sent i mitt lif Nemesis vaknar. Jag ser med ånger tillbaka på förspilda krafter, försummade tillfällen. Jag uppeggar galvaniskt en genom overksambet till hälften förlamad energi, och du ser mig, i stället att förblifva stilla och icke dugande till någonting, af en onkel Jack låta inleda mig uti hvad jag nästam kan säga är bedröfliga dårskaper! Och jag har nu återsett Ellinor; och jag säger förvånad: all denna — all denna — all denna dödsångest, all denna dvala för detta magra anlete, detta verldsliga sinne! Så ir det alltid i lifvet. Dödliga ting förblekna; de odödliga skjuta upp friskare och mera lefvande med hvarje steg mot grafven. Ack ! fortfor min far med en suck, det skulle icke ha varit så om jag vid din ålder hade funnit på hemligheten om saffranspåsen!, IX Kap. sOch Roland, sir,, sade jag, huru tog han saken ?a Med all en stolt, oresonlig mans harm. Han var mer harmsen, stackars karl, för mig ia för sig sjelf. Och sedan sårade och förbittrade ham mig genom hvad han yttrade om Ellinor, — och så rasade han emot -mig för let jag ej ville dela hans raseri, — så att vi iterigen kommo i tvist. Vi skijdes, och träfades icke på många år. Vi kommo oförmoladt i besittning af vår lilla förmögenhet. Han invände gin, efter hvad du torde veta, till inöpandet af de gamla ruinerna och sin antällning i armåen, som ständigt varit hans lröm — och så vandrade han sin banaivrelesmod. Min andel gaf mig en ursäkt för naklighet — den tillfredsställde alla mina beof; och då min gamla informator dog och lans unga dotter blef min skyddsling och, på tt eller annat sätt, från min skyddsling min ustru, satte den mig i stånd att afstå från nitt stipendium. och lefva bland mina böcer — städse sjelf såsom en bok. En tröst lef mig emellertid före mitt giftermål bekärd, och Roland har sedan sagt mig att detta ar en tröst äfven för honom, Eilinor blef