Aftonbladet – 27 augusti 1853, sida 2

arftagerska — hennez stackars bror dog och hela den del af egendomen, som icke öfvergick på svärdssidan, tillföll henne. Denna förmögenhet befästade ett svalg mellan oss, nästan lika stort som hennes giftermål. För den, trots sin rang, fattiga och lottlösa Ellinor kunde jag hafva arbetat, sträfvat, trälat. Men Ellinor, rik! det skulle ha krossat mig. Detta var en tröst. Men likväl, likväl det förflutna — denna ständigt gnagande känsla deraf att något, som hade synts ett oundgängligt vilkor för lifvet, blifvit lifvet för evigt, för evigt beröfvadt. Det gom var qvar var icke sorg, det var tombet. Hade jag lefvat mer bland menniskor och mindre bland drömmar och böcker, skulle jag ha utvecklat min natur till nog styrka för att bära förlusten af en enda passion. . Men i ensligheten krympa vi ihop. Ingen planta har så stort behof af sol och luft som menniskan. Jag förstår nu huru det kommer sig att de flesta af våra stora och visa män hafva lefvat i hufvudstäder; och derför upprepar jag än en gång, att en lärd i familjen är nog. Med förtroende til ditt rena hjerta och din fasta hederskänsla skickade jag dig derföre i god tid ut i verlden. Har jag gjort orätt? Mitt barn, visa att jag så icke bar. Vet du hvad en mycket bra karl har sagt? Hör på, och följ mitt råd, icke mitt exempel, Sädant är verldens tillstånd, och så mycket beror på verksamhet, att hvarje tiog högttyckes ropa till hvarje menniska: Gör någonting — verka — verkal, 4) Jag var djupt rörd och reste mig, uppfriskad och hoppfull, då dörren plötsligenöppnades och — hvem eller hvad. var det väl som skulle inträda; men så mycket ör säkert att han; bon, det eller de icke skola komma ini detta kapitel. I. den punkten står jag fast. Nej, mina unga dame, jag är högeligen smickrad — jag inser er nyfikenhet; men icke en enda glänt — icke en enda! Och ändå — efter ni så nödvändigt vill det och efter ni ser så inställsam ut — den eller det som är i fråga inträdde plötsligen, oförmodadt — förtagande oss andedrägten och icke lemnande oss tid att säga med förlof, eller med er tilllåtelsen, utan lät oss stå med munnen öppen af öfverraskning och ögonen stelnade i ett längt, tölpigt stirrande, men — SLUT PÅ KAPITLET. ) Remains of the Rev. Richard Cecil, pag. 349.