Aftonbladet – 27 augusti 1853, sida 1

neg rättskänsla. Och framför allt; han var ärelysten. Arelysten icke på samma sätt som jag — icke på samma sätt som Roland var det, men ärelysten på det sätt som Ellinor vat: ärelysten, icke för att förverkliga något stort ideal hvilande i hjertats tysta djup, men för att gripa den praktiska positiva verkligheten som låg utanför. Ellinor var ett barn af stora verlden, och gå äfven han, Hvarken jag eller Roland såg allt detta; och Trevanion syntes icke företrädesvis egna Ellinor någon uppmärksamhet. Men tiden nalkades då jag borde tala. Huset började utrymmas. Lord Ra nsforth hade tid att återtaga sina lugna öfverläggringar med mig; och en dag dåvi promenerade i hans trädgård gaf han mig en anledning. Ty jag behöfver icke söga dig, Pisistratusr, sade min far och såg allvarsamt på mig, att innan en man af heder, synnerligast med ringa verldsliga anspråk, vill på allvar öppna gitt hjerta för dottren, det är hans pligt att först tala med fadren, hvars tillförsigt pålagt detta förtroende., Jag böjde ned mitt hufvud och rodnade. aJag vet icke huru det kom sgig,, fortfor min far, xmen lord Rainsforih vände samtalet på Ellinor. Sedan han talat om de förhoppningar han hyste för sin innan kort hemkommande son, sade han: Men han skall sannolikt inträda i det offentliga lifvet, — skall, vill jag hoppas, snart gifta sig, sätta särskildt bo, och jag kommer attse honom endast föga. Min Ellinor! — jag kan icke bära den tanken att halt och hållet skiljas ifrån hennes Och för att illlstå den egoistiska sanningen, är detta ett skäl hvarföre jag aldrig önskat se henne gift med en rik man och på detta sött lemna mig för alltid. Jag kunde hoppas att hon skulle välja en man som nöjer sig med att större delen af året vistas hos mig — som skulle blifva mig en annan son i stället att stjäla ifrån mig en dotter. Jag menar icke att han skulle föröda sitt lif på landet; hans sysselsättningar skulle sannolikt föra honom till London. Jag frågar icke efter hvar mitt hus är; allt hvad jag behöfver ör att hafva mitt hem. Ni vets (tillade ban med ettsom jag trodde betydelsefullt leende,) sburu ofta jag för er upprepat att jag för Ellinor icke hyser någon vanlig. ärelystnad.. Hennes arfvelott torde blifva mycket liten, ty hela