Aftonbladet – 25 augusti 1853, sida 2

orytning mellan tvenne sådana bröders hjeran In Jan, sade min far; det var midt ibland slottets gamla ruiner, der hvarest jag för första gången hade sett Ellinor — som jag, lindande min arm omkring Rolands hals, då jag fann honom der sittande bland ogräs och stenar med ansigtet nedgräfdt i sina händer — det var der som jag sade: — Broder, vi älska båda samma qvinna! Min natur är den lugnaste af båda, jag skall känna förlusten mindre. Broder, skaka hand med mig, och Gud hjelpe dig, ty jag aflägsnar migl Austin, mumlade min mor i det henneg hufvud nedsjönk mot min fars bröst. Och derpå tvistade vi. Ty det var Roland som medan tårarne rullade ned från hans ögon och han stampade med foten i marken, envisades, påstående att det var han som hade trängt sig in, det var han som hade ställt sig i vägen för mig att han icke hade något hopp — att han blifvit en narr och galning — och att det var han som borde aflägsna sig! Medan vi sålunda disputerade och blefvo alltmer höglju !da, inträdde min fars gamla piga på den ensliga platsen med en biljett från lady Eilinor till mig, med begäran att få låna en bok som jag hade berömt. Roland såg handstilen, och medan jag stod och obeslutsam vände biljetten innan jag bröt sigillet, försvann han., ,Han återvände icke till min fars hus. Vi visste icke hvad det blifvit af honom. Men jag, som kom ihåg hans refliga vulkaniska natur, blef högeligen orolig, Och jag gaf mig at att söka honom; kom honom slutligen på spåren; och efter flera dagar fann jag honom en eländig koja midt uti den ödsligaste af de ödsliga vildmarker som utgöra en så stor del. af Cumberland. Han var så förändrad att jag knappast igenkände honom. Korteligen, vi uppgjorde slutligen en öfverenskormelse. Vi skulle återvända till Compton. Denna ovisshet var odräglig. En af oss skulle åtminstone repa mod och lära känna sitt öde. Men hvem skulle tala först. V drogo lotty och lotten föll på mig. (Forts.)