Aftonbladet – 25 augusti 1853, sida 1

mponerande, ålderstigen gentleman med ett räl villigt utseende; och jemte honom en liten und. Hunden rusade fram till mig, skölande. Detta fästade både fruntimrets och ;entlemanrnens uppmärksamhet på mig. Gentemannen nalkades, lockade bo:t hunden, och vad om ursäkt med mycken artighet. Beraktande mig något nyfiket började han derpå utt göra mig frågor om det gamla stället och len slögt det bade tillhört, med hvilken slögtr amn och föregående öden han visade sig vara väl bekant. Eter hand kom jag att nsmua det jag var en afkomling af denne slägt och yngre sonen till den anspråkslöse tyrkoherde som nu var dess hufvudman. 3entlemannen presenterade sig derefter för nig såsom Earlen af Raicsforth, förnämste sodsegaren i grannskapet, men som under min barndom och tidigare ungdom hade så sällan . besökt grefskapet, ett jag aldrig tillförene sett honom. Hans ende son, en högeigen lofvande ung man, hade emellertid vait i samma college som jag under första året ag vistades vid universitetet. Den unge lorden var en läskarl och lärd; och vi hade gjort en flygtig bekantekap då han lemnade mniversitetet för att anträda sina resor. Då lord Raissforth hörde mitt namn tog nan hjertligt min hand, och förande mig till sin dotter yttrade han. Tänk så lyckligt, E!linor, detta är den mr Caxton, om hvilken din pror så ofta talade Kortligen, ra bästa Pisistratus, isen var pruten och Jori Rainsforth, som sade sig vara kommen för att godtgöra sin långa fränvaro rån grefskapet och qvarblifva på Compton större delen af äret, nödgade mig att besöka nonom. Jag gjorde så. Lord Rainsforthe tycke för mig tillväxte; jag gick ofta dit.n Min far höll upp, och då han gåg att min mor -hade fästet sina ögon på honom med ett slags sorgset allvar samt tryckt sina händer nycket härdt tillsammans, böjde han sig ned och kysste hennes panna. Du har ingen orsak, mitt barn, sade han. Det är den enda gång jag någonsin hört ho