mig att uppfostra os2 sjelfva fullkomligt efter vår egen smak. Roland sköt och jagade, och fiskade, — läste alla poemer och riddarromaner han kuude komma öfver i min fars samling, som var rik i den vägen, och gjorde en hel hop kopior af det gamla rgtamträdet — den enda sak i hvilken min far ådagalade något lifligare intresse. Tidigt i lifvet fattade jag tycke för allvarsamma studier, och till all lycka fann jag i mr Tibbets en informator som endast för sin blygsamhets skull, Kity. icke kom att täfla med Porzron. I flit var han en andre Budeeuz, och, i förbigående sagdt, yttrade han alldeles detsamma som Budaus, nemligen, att den enda förspillda dagen i hans lif var hans bröllopsdag; ty på den dagen fick han endast läsa i sex timmar! Under en sädan lärare kunde det icke slå felt att jag skulle blifva en forskare. Jag utgick från universitetet med sådan utmärkelse att jag föranieddes med stora förhoppningar blicka framåt på min bana i verlden. Jag återvände till min fars stilla prestgård för att hvila mig och öfvertänka hvad väg jag skule välja till rykie. Prestgården låg just vid foten af den kulle, på hvars spets lågo de ruiner som Rolard sedermera inköpt. Och ehuru jag icke för ruinerna kände samma romantiska vördnad som min gods bror, (ty mina vakna drömmar färglades mer med klassieka än med feodala minnen,) så älskade jag dock att klättra uppför kullen med boken i hand, och bygga mina luftslott midt iblang spillrorna af det slott som tiden bade grusa på jorden. En dag då jag inträdde på den garala ogräsbevuxnaa gården, såg jag ett frun immer som satt på min älgklipgsplats och atecknade ruinerna. Fruntimret var ungt — skönare än någon qvinna jag dittills hade seit, åtminstone i mina ögon. Med ett ord, jeg blef förtjust. och, som det gamla talesättet aöger, förtrollad. Jag satte mig på litet arständ och betraktade henne utan att önska tala. Straxt derefter framträdde från en annan del af ruinerna, som då voro obebodda, en högväxt.