Aftonbladet – 24 augusti 1853, sida 3

ett mörkt krälande er, som man aldrig närmare kan undersöka. Så satt jag vid min mors sida, och försökte att le och pratas såsom i den gamla tiden, — men längtande att gå omkring och få se mig om, och undfly ill min egen enslighet, och taga af mitt ginnes kläder, och se efter hvad det var som hade oroat och förskräckt mig — ty oroad och förskräckt var jag. Och mina mor som ailiid (Gud välsigne hennel) var toycket frågvis i hvad som xörde hennes älskade Ånachronism, var synnerligen frågvia denna afton. Hon lät mig berätta hvar jeg varit, och hvad jag ejort, och huru jag tillbragt: min tid, — och Fanry Trevanion, (som hon, i förbigående sagdt, hade sett tre eller fyra gånger, och som hon ansig för den vackraste flicka i veriden) — ack, hen mäste så noga ha reda på hvad jag tänkte om Fenny Trevanion! Och allt detta medan min far syntes försjunken i tankar; och sålunda, med min arm öfver min mor: siol, och min hand i hennes — besvarade jag min mors frågor, stundom med en etamning, stundom med en väldeam ansirängning att vara munvig, då jag: siutligen, vid någon fråga som stack mig rakt i bjertst, vände mig oroligt om och fann min farg ögon fästade på mina. Fistade fåsom de hadeverit då jag, ingen visste hvarföre, led och trånade, och. min far sade: ban måsteiskolaus. Fästade med gilla vakseam ömhet. Ack nej! — bans tankar hade icke sysselsatt sig med det stora arbetet — ban hade sysselsatt sig med att grundligt genomforska: bladen tti ettlångt ovärdigare, för hvilket han emellertid ännu mer hade en författares omvårdnad. Jag mötte dessa ögon och kände mig frestad att kasta mig till hans bröst — och berätta honom allt. Hvad skulle jag berätta honom? Min nådiga, jag vet lika litet hvad jag skulle Berätta hohom, som jag vet hvad den sverta varelsen var, hvilken i så hög gsad plågat mig hela denna välsignade afton ! . Pisistratus, sade min far mildt, jag fruktar du förgätit saffranspåsen.n nNej, alldeles icke, sir,, sade jag leende.