stå, erbjöd han mig ädelmodigt hälften af denna icke-vinst, under förutsättning att jag ville garantera honom hälften af de ganska synbara utgifierna. Jag öfverlade just med mig sjelf om lämpligheten af att antaga detta förslag, då din onkel fick en id, som ryckt bort min bok i en hvirfvelvind af förhoppningar. Och denna id? sade jag tviflande. ,Denna id,, inföll onkel Jack, som nu återhemtat sig, är helt enkelt och simpelt denna. Från urminnes tider hafva författarne varit förläggarnes rof. Sir, författarne hafva lefvat i vindshälor, nej, blifvit qväfda på gatan af en oförmodad brödbit, liksom mannen som skref skådespelet, stackars kräk!s sOtway,, sade min far. Berättelsen är icke sann, eger ingen grund. Som hvar och en vet, sir, sålde Milton sitt Paradise Lost för tio pund — tio pund, sir! Korteligen, det ges alltför många exempel af detta slag för att kunna upptäknas. Men bokbandlaren sir, han är en leviathan — vältrande sig i guldhaf. Han drager sin näring af förs fattarne liksom vampyren från små barn. Men slutligen har tålamodet nått sin gräns — domen har utgått — stormklockan har ljudat — författarne hafva brutit sina fjättrar. . Och vi hafva just nu invigt upprättandet af Det stora anti-förläggare konfederativa författaresällskapetn, genom hvilket, Pisistratus — genom hvilket, märk väl, hvarje författare skal: blifva sin egen förläggare; d. v. s. hvarje författare som ansluter sig till sällskapet. Sålunda skola hädanefter icke mer nägra odödliga vetk underkastas gnidande kalkylatörer, eller lumpna tycken — icke mer några hårda kontrakter och brustna hjertan! — icke mer några brödsmulor qväfva någon stor tragiker på gatan — icke mer några Paradise Lost säljas för 10 pund stycket! Författaren framlägger sin bok för en för ändamålet tillsatt vald kommitte; män med smak, uppfostran och förfining — författare sjelfve — de läsa den, sällskapet ger ut den; och efter ett ringa afdrag, som