Aftonbladet – 23 augusti 1853, sida 3

framför sig och fyller denna framtid med gyllne palatser! I min fantastiska och sublima roman blickade jag bort i detta stors fjerran, såg mig sjelf säsom talare, statsman, minister, ambassadör — och Gud vet icke hvad; läggande vid Fannys fötter lagrar, hvilka jag inbillade mig vara räntebärande papper. Hvadhelst än Fanny kunde hafva upptäckt beträffande mitt hjertas tillstånd, både för Trevanion och lady Eilinor syntes det vara en afgrund som icke förtjenade att forska uti. Den förstnämnde var, såsom lätt kan anas, verkligen för mycket sysselsatt för att tänka på sådant lappri. Och lady Ellinor behandlade mig såsom blott och bart en gosse — nästan som sin egen son, så god var hon emot mig. Men hon frågade icke mycket efter de saker som lågo närmast ikring henne. I lysande samtal med skalder, qvickhufvuden och statsmän — i deltagandet uti sin mans mödor och bekymmer — eller uti stolta planer för hans stigande, lefde lady Ellinor ett lif af eggelse. Hennes starkt skinande ögon, lysande af en feberaktig oro, blickade långt bort, liksom efter nya verldar att eröfra — den verld som låg vid hennes fötter undgick hennes syn. Hon älskade sin dotter, hon var stolt. öfver henne, hon förlitatade sig på henne med stolt tillförsigt — hon vakade icke öfver henne. Lady Ellinor stod ensam på ett högt berg, och midt uti ett moln. II Kar.