Aftonbladet – 23 augusti 1853, sida 2

Irig skulder och han spelade aldrig. Jag tror att han för båda dessa afvikelser från fina sentlemens vanliga bruk hade att tacka sin naturliga blödighet. Han hyste ett djupt medlidande för hvarje stackare zom blef björgad. sStackars kräk ! plögade ban säga, shvad det måste vara smärtsamt för honom.att tillbringa sitt Lif med att säga Nej., Så litet visste han öm deniiå klass af löftesgifvare — liksom om en björnad person nånsin sade Nej! På samma sätt som Bean Brummell, då han tillspordes om han tyckte om vegetabilier, tillstod att han en gång ätit en ärt, så tillstod också sir Sedley Beaudesert att han en gång spelat högt på piquet. Jag var nog olycklig. att vinna, sade han, syftande på denna indiskretion, och jag skall-aldrig förgäta ångesten på den mans ansigte som betalade mig. Såframt jag ieke ständigt kunde tappa, skulle det för mig vara en verklig skärseld att spela.n Ingenting kunde väl nu vara mer skiljaks tigt än naturen af den välgörenhet som utöfvades af sir Sedley Beaudesert och mr Trevanion. Mr Trevanion hade stor afsmak för individuella allmosor, Han stack sällan handen i sin börs —han drog en stor anvisning på sina bankirer. Om en församling var utan kyrka, eller en by utan skola, eller en ström utan bro, genast började mr Trevanion kalv kylera, räknade ut den erforderliga summan nom ett algebraiskt 2—y, och utbetslade en som skulle han ba betalt sin slagtare. Det bör anmärkas, att det menskliga lidande som ban medgaf vara aktningsvärdt, aldrig förgäfves vände sig till honom. Men det är förvånande huru litet han gaf ut på detta sätt. Ty det var högst svårt att öfvertygå mr Trevanion det en aktningsvärd man någonsin befann sig i så nödställd belägenhet att han behöfde allmosor. Jag trör det oaktadt att Trevanion gjorde oändligen mycket mer verkligt godt än sir Sedley; .men han gjorde det såsom en förståndsaffär — ingalunda såsom någon hjeratsingifvelse. Jag är ledsen att nödgas säga det den hufvudsakliga skillnaden var den —