ör handen; eljest vore hela åtgärden i saknad vf eget motiv. Men hvarför då icke följa den för så beskaffadt fall vanliga utväg, att öfveremna till åklagaremakten, att, efter inforIrande af vederbörandes förklaring, tillse huuvida åtal må äga rum, och sådant åtal efter vefogenhet utföra? Hvarför i stället meddela 0 remiss, som redan genom sin tillkomst sastar en skugga på embetsverket, men till sitt resultat leder hvarken till friande eller jällande af dertill behörig pröfoing? I hvad indamål pålögga åklagaremakten att undersöka och medelst utlåtande tillkännagifva i hvad mån embetsverket må hafva urakilåtit att uppfylla sina skyldigheter eller att motsvara den grad at nit och omtanka, som Kongl. Maj:t ägt att förvänta? q Om nu justitiekanslersembetet, efter anställd: undersökning, stadnar vid det utlåtande, att kommerskollegium anses icke hafva felat, är saken dermed slut, eller skall då å nyo förekomma fråga om åtal eller icke åtal? Likaså, om resultatet af justitiekanslerens undersökning utfaller i motsatt syftning, skall laga beifran då först beslutas, eller skal! det kunna stadna vid den till undersökande myndighet förvandlade åklagaremaktens omdöme, utan näpst för de skyldige och utan tillfälle för de oskyldige att undanrödja intrycket af ett offentligen uttaladt klander? De omständigheter, hvarunder det ifrågavarande beslutet tillkommit och samma dag expedierats, antyda en viss brådska, som mä hafva inverkat på sjelfva uppställningens beskaffenhet. Var saken då så angelägen, att den ovilkorligen borde genast, under sinnenas oro vid en börjande farsot, framträda till väckande af misstroende emot en ännu ohörd embetsmyndighet? Hade ett dröjsmål till annan tidpunkt skadat åtgärdens verkan, eller eng dess effekt? I sammanbang härmed har Sveriges och Norges konsul i Lybeck hr Nölting äfven dlifvit skiljd från sin innehafda konsulatbeattning. Denna åtgärd väcker en stor uppmärksamhet, då hr Nölting under en mängd af år varit de förenade rikenas konsulatagent på en vigtig handelsplats, och man antagit. att den utmärkelse af tvenne ordensinsignie! bvarmed hr Nölting af monarken blifvit hugnad, just skulle bevisa att han skött dette åliggande till sin regerings synnerliga belåten het. Att hr Nölting gjort sig skyldig till er förseelse af den art, att endast tjenstens föriust derpå kunde följa, borde väl af det om: nämnda regeringsbeslutet vara satt utom al fråga. Men öfvertygelsen om en sådan fel. aktighet hade utan tvifvel vunnit i stadga — lik som en sådan skonsamhet sannolikt bidragit til sianenas lugnande—om det lemnats honom till fälle att förklara sitt förbållande, och han förs då, när sådant icke lyckats honom, fått um gälla sin förseelse med förlusten af sin tjens gör